Jag har nu under en längre tid levt nykter och drogfri. Jag har lämnat mitt kriminella liv. Jag är mycket nöjd med det. Sällan har jag haft det så bra som jag har det i dag. Inte minst har jag det bra med mig själv.
Jag jobbar mycket med att leva så att jag känner respekt för den jag är. Jag gillar att ta ansvar för det som är mitt jag idag. Jag har nolltolerans inte bara vad det gäller droger och alkohol, jag har också nolltolerans vad det gäller kriminalitet. Jag gör fortfarande gottgörelse bakåt för det jag orsakade i mitt gamla liv. Att göra det är inte en plåga utan det är en gåva, att få gottgöra, att ta ansvar befriar mig från skuld och skam. Det för dessutom det goda med sig att jag inte behöver byta trottoar när jag möter någon. Jag har gjort upp så gott jag kan och mer kan jag inte göra. Jag är stolt över hur jag lever idag och tycker att jag kan bära mitt huvud högt.
Mitt gamla liv har jag lämnat. Jag känner ingen saknad efter det, utan bara tacksamhet för det liv jag lever idag. Det är som sagt inte bara själva livsinnehållet jag lämnat utan också attityderna.
Jag är inte stolt över det liv jag levde. Jag är fortfarande tacksam för det fängelsestraff som satte stopp för en destruktivitet jag inte förmådde att bryta. Tidigt i mitt fängelsestraff bestämde jag mig för att jag ville förändra mitt livsinnehåll. Jag hade ett långt straff, men klagade sällan. Tyckte att det var riktigt att ta konsekvenserna för de brott jag gjort. Jag skulle sona mitt straff för att sen kunna gå vidare och leva ett annat liv. Jag sa till mina barn och barnbarn att det var jag som har gjort fel. Mina brott var varken sköna eller på något sätt försvarbara. Speciellt ville jag att mina barnbarn skulle förstå det. Jag ville inte att de skulle få ett förakt mot svenskt rättväsen och lagar som i de allra flesta fall är goda och ska respekteras.
Jag blev rättvist dömd. Jag sonade och jag har levt ett liv efter helt andra värderingar i många år nu.
När jag lämnade kriminalvården bestämde jag mig för att inte ljuga om min historia. Jag ville vara ärlig om min bakgrund. De två viktigaste skälen till det beslutet var att jag hade levt ett liv i fullständig oärlighet. Den oärligheten ville jag inte ta med mig i ett liv som skulle vara precis tvärtemot det som varit. Det andra viktiga skälet var att jag inte vill gå omkring i mitt arbete och bland nya vänner och arbetskamrater alltid vara rädd att min bakgrund skulle avslöjas om jag behöll den som en hemlighet.
I beslutet att vara öppen har jag haft ett fantastiskt stöd av mina närmaste vänner men framförallt av min familj. Jag vet med sorg i hjärtat att min öppenhet också har kostat dem en del minst sagt obehag. Att vara anhörig till en missbrukare/kriminell gör att man med det som enda grund har ifrågasatts. Inte minst har detta drabbat mina barn. De har aldrig levt som kriminella eller missbrukat ändå har de blivit ifrågasatta. Ja, större än så är inte toleransen och kunskapen i vårt samhälle. Det är arvssynden när den praktiseras i modern tappning.
Helt nyligen blev jag ifrågasatt utifrån mitt gamla liv. Det var inte så att det fanns något ur det gamla som gjorde sig påmint utan bara för att få sista ordet och förmodligen för att misskreditera mig så skulle min bakgrund påtalas. Och det kändes som om det efterfrågades att jag skulle gå in och försvara den. Jag gjorde inte det, jag är den sista som tycker att den ska försvaras. Däremot tycker jag att jag har sonat mitt brott. Jag tycker också att jag tar ansvar genom att inte leva det livet längre, genom att göra rätt så gott jag kan. Jag tycker att mina barn aldrig ska ställas till svars eller belastas för mina misstag. Det är väl det som gör mig mest arg och sårar mig på djupet. Jag undrar också varför människor, som påstår sig vara raka och direkta, sitter och spånar och spekulerar i mitt gamla liv. Varför frågar de inte mig direkt. Jag har ju som sagt valt att vara öppen om min bakgrund.
Jag frågar mig när det gamla används mot mig och ännu värre mot mina närmaste; är både jag och de dömda på livstid? Eller när har jag sonat färdigt? Ska anhöriga till kriminella ifrågasättas och pekas ut? Var finns lagen om straff för dem?
Jag lever ett gott liv. När folk vill förminska mig eller mina närmaste på grund av ett liv jag så tydligt tagit avstånd ifrån och gjort upp med så känner jag för det mesta att de är de som äger problemet. I sina egna tillkortakommanden eller egna svårigheter de inte har tagit hand behöver de någon att förminska. Ett gammalt, men inte så välfungerande, försök att göra sig själv bättre genom att göra andra sämre försöker man själv framstå som bättre. Ofta väcker det inte så mycket vrede i mig, utan jag kan tycka synd om personen i fråga. Jag kan tänka att den eller de personerna skulle må bra att jobba med sig själv. Men som nu när det känns direkt ondskapsfullt, gjort för att skada och såra då kommer ilskan och frågan om när har jag sonat färdigt? Ingår det i straffet att anhöriga ska ifrågasättas och indirekt straffas?
Läs även andra bloggares åsikter om kriminalvård, att gå vidare, försoning,
Det är vemodigt att städa ut stugan för vintern. Känslor av den ro och lugn som finns där blir påfallande. Stuggrannarnas härliga samtal. Att få dricka morgonkaffet på bron. Tacksam över taket över bron eftersom så många av sommarens mornar började med regn.
