Respons på vårt framträdande i TV 4

Det var lite av ett äventyr att delta i TV direktsändning. Så nervöst, men ändå när jag väl satt där kändes det som om jag hade något viktigt att säga. Den respons vi fått är fantastisk så kärleksfull och positiv.

Jag har fått några kommentarer som har varit märkt med ” inte för publicering” och det ska jag naturligtvis respektera. Varför man valt att skriva är för det igenkännande som vi väckte i TV 4 och senare har de gått in på våra bloggar och läst. De som har skrivit har känt igen sig för att de lever i en liknande situation. Många är föräldrar till barn i fängelse, några har en partner i fängelse men det som gripit mig mest är mail från barn som berättar hur de lever med en pappa i fängelse. En grepp mig speciellt stark. Jag har svarat på den mailen och fått tillåtelse att  i ändrat skick  återge den. Här kommer den ändrad för att behålla anonymiteten men i sak rätt återgett.

H-n är en tonåring i en liten mellansvensk  stad. Föräldrarna var separerade men h-n hade bra kontakt med pappan. Pappan bodde i en stad några mil från h-n. Pappa dök inte upp till en födelsedag för mer än två år sedan. Efter det blev det alltid tyst när h-n frågade var pappa var. Under en lång period trodde h-n att pappan var död. Så hörde han ett telefonsamtal mellan mamman och mormor. Då förstår h-n att pappa sitter i fängelset. När h-n frågar mamman vill hon inte prata om det. Mamman säger att det är bättre att inte prata om det, folk kan vara elaka och också tro att de är kriminella. Mamman är rädd för att h-n ska bli retad i skolan om folk vet.

H-n vill besöka sin pappa men mamman vill inte det. H-n vill skriva men vet inte vart. Nu har h-n berättat för två nära vänner var pappan finns och går nu omkring och är jätterädd att mamman ska få veta att h-n har avslöjat hemligheten.

Det är en klok h-n för h-n skriver ”mamma och mormor skäms men jag tycker inte vi behöver skämmas för vi har inget gjort”

I böckerna Skamfilad av Göran Larsson och Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten får vi en bra beskrivning vad familjehemligheter och skamkänslor gör med oss och vad de gör och hur de skapas hos barn. Bra läsning båda böckerna.

Där har jag lärt  att familjer med hemligheter skapar barn med skam personlighet. Det är ingen bra följeslagare att få med sig i livet.  Mailet från h-n stärker mig i övertygelsen att vi gjorde rätt som vågade bli öppna och det finns plötsligt någon som de här barnen kan vända sig till. Det här mailet gör mig också så ledsen för att ett barn nekas att se sin far bara för att pappan gjort ett misstag. Det är också sorgligt att mammans syn på skam (falsk sådan) överförs på ett barn som faktiskt har en sundare syn än hon. ”Jag önskar, skriver h-n, att min mamma också slutade mörka så jag kan vara öppen och inte tvingas leva hennes lögner. Dessutom är jag rädd vad som händer om mamma får veta att jag redan berättat det för några vänner”

Jag har tipsat om Bryggan men det finns tyvärr inte i den stad h-n bor.

Ett annat barn skriver ”jag önskar att min familj var lika ärlig som du för då skulle jag slippa ljuga om var pappa är”

Det breven och några till i liknande stil övertygar mig om att detta är något vi behöver lyfta fram. De anhöriga är oskyldiga men drabbas hårt det är viktigt att minska den skadan. Skam förgiftar och föräldrars skam överförs till barnen. Det är viktigt att hjälpa människor ur känslor som förgör, så där blir plats för det uppbyggliga och det friska. Och konstigt nog skriver barnen att när de trots förbud från föräldrarna har berättat det för kompisar och någon till en annan vuxen så har de möts av vänlighet och förståelse. Också vi har möts av medmänniskors förståelse. Tack.

Kärlek till er alla och tack för det stöd vi fått. Kram
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det här inlägget postades i debatt, familj och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Respons på vårt framträdande i TV 4

  1. amanda skriver:

    Britta
    Tror inte du tänker göra det men jag måste bara få säga det ändå.
    Du skickar väl för i helvete inga jävla ‘one way’-botgöringar/gottgörelser till någon what so ever.
    Har aldrig hört talas om nåt liknande och tro inte för ett ögonblick att det har något som helst att göra med andlighet eller förlåtelse. Allra minst din förlåtelse. Jag vet, att du vet att det är det äldsta och mest använda sättet att kontrollera människor på.
    Försöker inte lära dej nåt du redan vet, bara påminna dej..
    Glömde ju att lyckönska dej till nya lägenheten.

  2. amanda skriver:

    Anna, vän till familjen…eller, en i familjen..eller?? Vad vet jag?
    Men att ditt meddelande skulle ha väckt några starkare känslor hos Britta än dom hon redan haft och har om allt och alla som som på något sätt varit inblandade har jag svårt att tänka mej. Det som möjligtvis skulle kunna väcka några känslor överhuvudtaget är väl i så fall det du inte skriver.
    Det som fick mej att höja på ena ögonbrynet, vilket inte ska förväxlas med några känslor av någat slag, är de starka (läs även undertryckta) känslor du själv har, svek, hat och framför allt, ilska. Får mej att undra varför du reagerar så starkt, och så.. personligt, för att ” bara ” vara en vän till familjen.
    Vän till familjen eller inte, säj till ungarna att dom kunde ju på nåt sätt visa att dom nu är intresserade av nån sorts botgörelse/gottgörelse trots att dom uttryckligen sagt att dom inte ville ha någon som helst kontakt med Britta.
    Hon har ju respekterat deras önskemål och inte tagit kontakt, hur ska hon kunna veta att dom ändrat sej?
    Hon är väl ingen jävla tankeläsare heller??
    Vill dom ha botgörelse får dom nog träda fram och tala om det själva för Britta.

    • brittasblogg skriver:

      Det ligger mycket för att inte säga allt i det du säger. Kanske finns det ingen önskan om gottgörelse utan mer ett mål att ”hänga ut”. Ärligt för mig är saken inte intressant. Jag har gjort det jag kan och just nu är mitt liv för bra för att älta skit med anonyma Anna.

  3. En Granne skriver:

    Anna: Jag vet inte om du inte vill läsa det britta skriver, eller om du inte vill förstå. I din första kommentar skriver du: ”det gör mig ledsen att du inte ens nämner att du levde i en familj med tre barn när du vart anhållen. Du talar om att du har gjort en 12 stegs behandling och i 9:e steget talas det om att gottgöra personer vi skadat. Dessa barn har farit mycket illa pga det du och barnens far gjort. Som närstående till familjen så vet jag att du inte har kontaktat barnen för att se hur dom mår.”

    Du är alltså ledsen att britta inte kontaktat barnen eller försökt gottgöra dem.

    britta skriver då som svar till dig: ”Ett av barnen, det yngsta blev familjeplacerat och det är ju illa nog. Jag och han har haft kontakt under lång tid, enda tills jag bröt upp med fadern och då var det inte jag som släppte den kontakten, utan jag har en känsla av att familjen inte tyckte om att vi hade kontakt och han valde att följa deras invändningar.”

    vidare att: ”Han ansåg ju att det var andras fel att vi satt och inte min och pappans. Jag hade nu kommit en bit i 12 stegsarbetet och sa att jag accepterade mitt straff utifrån att jag var skyldig. Jag uttryckte också min sorg över att det drabbat honom så hårt.”

    (Här är det extra tydligt hur britta tar på sig sin del av skulden!)

    ”Eftersom han var familjehemsplacerad hos min son var jag i ständig kontakt med honom och frågade naturligtvis hur han mådde.”

    vidare: ”Sista gången jag träffade honom sa jag att jag alltid är där för honom om han behöver mig,”

    vidare: ”Till barn nummer två, mellanbarnet, som inte kom till familjehem utan flyttade till eget boende skrev jag mycket i början och skickade julklappar och födelsedagspresenter, men hon svarade aldrig på mina försök till kontakt. Genom mina barn som hon hade kontakt med frågade jag alltid hur hon mådde och hon var väl medveten om att jag sökte och ville ha kontakt med henne.”

    vidare: ”Barn nummer tre, det äldsta, bodde inte hemma vid vårat gripande utan hade ett eget självständigt liv. Vilket naturligtvis inte lindrar den chock och smärta hon måste ha genomgått vid vårat gripande. Däremot har jag under den här tiden aldrig sökt kontakt med henne då hon besökte mig på häktet och tydligt sa ifrån all kontakt med mig.”

    Sen är jag säker på att det finns annat runt det här som kanske inte nämns på ett öppet forum på en blogg. Men Anna: hur mycket tydligare tycker du britta ska vara för att du ska känna dig nöjd?

    Du skriver att de aldrig haft kontakt under alla dessa år, sen när det visar sig inte stämma, så ändrar du inriktning på hur hon ska gå igenom sina 12 steg. Det nionde steget säger: ”9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra. ”

    Om någon försöker ta kontakt och man vänder sig ifrån och betackar sig från den kontakten, ska man då inte respektera det, tycker du? Det är förstås en tolkningsfråga men jag tror inte att du eller jag som två anonyma personer kan avgöra hur den ska tolkas i ett enskilt fall.

    Du skriver också: ”Det känns inte som hela historien kommer upp på ytan för dessa barn.”

    Är det verkligen brittas sak att ta upp det till ytan när det gäller dessa barn som hon inte ens har kontakt med? Är inte det i så fall deras sak att idag som vuxna individer föra sin egen talan eller kanske nån av de biologiska föräldrarna. Tänk efter själv: hur skulle det ha tagits emot om britta lämnat ut dem i tv utan att de ens har kontakt.

    det är så lätt att döma andra särskilt om man inte känner dom alla och att ta parti. jag bodde granne med dom alla och hörde snacket mycket att det var britta som fick skulden för allt för att hon var styvmamman när dom blev tagna. men sanningen var kanske att pappan mest satt i soffan framför tvn medan britta var den som engagerade sig i både barn, skola och hushållsarbete o allt.

    hon har gjort sitt för att försöka be om förlåtelse och ta kontakt tycker jag och kan fortsätta sitt liv med gott samvete.

  4. brittasblogg skriver:

    Tack till er båda det värmer. Kände för en stund att här sitter jag igen och tar ansvar och försvarar vad som är andras ansvar. Jag har inte bara ett beroende utan i lika hög grad ett medberoende. Jag tror att det var just det som triggades i Annas brev att det inte räcker med att jag gjort mitt bästa utan jag måste också bevisa det. Det är tyvärr då jag är lojal mot dem eller den som bara visat illojalitet. Jag hamnar i en roll där jag tar ansvar för andras problem.

  5. Martin Eriksson skriver:

    Jag vet inte alla detaljer i det här men det jag kommer att tänka på när jag läser annas kommentar och brittas svar är att det finns en massa män som gör grova brott och sen kommer ut och har gjort upp med sitt förflutna. En del gör sig tom en karriär på det och det är okej då de sonat sitt brott tycker jag. Men aldrig nånsin har jag hört att de blitt kritiserade för att inte ha tagit kontakt med eller gott gjort för sin fd sambos barn. Inte heller kan jag komma på en enda kvinna som fått komma tillbaka till ett ickekriminellt liv utan att spottas på. Inte ens annika östberg som så tydligt visar att hon förändrats under alla år hon sonat sitt brott. Inte undra på att inga kvinnor vågar träda fram och att de får fortsätta gå med skammen hela sina liv. Bara en reflektion.

    • Linda tänkaren skriver:

      Martin Eriksson: Faktum är att jag tänkte precis samma som du när jag läste kommentarerna här. Jag levde i många år med en missbrukare och när han fick ett 2årigt fängelsestraff så lämnade jag honom. När han kom ut så hade han blivit ren och lagt ner sin kriminalitet och började plugga igen. Vi levde ihop i 12 år och mina ungar växte upp med han. Han gick 12 steg och jag tror han har ett bra liv idag. Mina barn hade inte så bra relation till han eftersom han knarkat hela deras barndom typ och inte alltid var så trevlig mot oss. Men ingen har ifrågasatt att han aldrig försökte kontakta ungarna eller mej när han blev ren. Han har heller aldrig försökt göra det varken mej eller ungarna. Det är så typsikt att karlar gör en massa grejer men blir förlåten direkt de gör avbön medan kvinnor får stå till svars resten av sina liv oavsett om de försökt gottgöra eller inte. Dom ska lixom bara fortsätta skämmas eller nåt och får inte gå vidare. Jante fäster bättre på kvinnor än män.

      till britta. Gör din grej. Du har rätt å gå vidare nu. Klart anna köpt pappans story det är uppenbart en del vill bara bli tyckta synd om och hitta syndabockar för att dom inte kan låssas som inget har hänt längre.

  6. brittasblogg skriver:

    Hej Anna.
    Ett av barnen, det yngsta blev familjeplacerat och det är ju illa nog. Jag och han har haft kontakt under lång tid, enda tills jag bröt upp med fadern och då var det inte jag som släppte den kontakten, utan jag har en känsla av att familjen inte tyckte om att vi hade kontakt och han valde att följa deras invändningar. Vid två tillfällen hälsade han på mig på Hinseberg. Vid det andra tillfället blev jag ganska ledsen över hur han tvingades leva med mina och pappans livslögner. Han ansåg ju att det var andras fel att vi satt och inte min och pappans. Jag hade nu kommit en bit i 12 stegsarbetet och sa att jag accepterade mitt straff utifrån att jag var skyldig. Jag uttryckte också min sorg över att det drabbat honom så hårt. Däremot var jag lojal mot pappan och sa att han skulle fråga sin pappa själv när han frågade mig huruvida pappan också var skyldig. I ett telefonsamtal jag senare hade med pappan bad jag att han skulle berätta ärligt för barnen hur det förhöll sig. Han lovade att göra det men jag har förstått att det aldrig blev gjort. Jag och den yngsta har förutom besöken haft ständig telefonkontakt. Eftersom han var familjehemsplacerad hos min son var jag i ständig kontakt med honom och frågade naturligtvis hur han mådde. Sista gången jag träffade honom sa jag att jag alltid är där för honom om han behöver mig, vilket är sant, men jag tror att han tyckte det var jobbigt då det satte honom i en lojalitetskonflikt.
    Till barn nummer två, mellanbarnet, som inte kom till familjehem utan flyttade till eget boende skrev jag mycket i början och skickade julklappar och födelsedagspresenter, men hon svarade aldrig på mina försök till kontakt. Genom mina barn som hon hade kontakt med frågade jag alltid hur hon mådde och hon var väl medveten om att jag sökte och ville ha kontakt med henne. På reggae festivalen i Uppsala sommaren 2009 träffade jag henne och gav henne en kram jag uttryckte tydligt min glädje över att se henne. Hon däremot undvek mig och under resten av reggae festivalen byte hon demonstrativt väg när hon riskerade att möta mig.
    Barn nummer tre, det äldsta, bodde inte hemma vid vårat gripande utan hade ett eget självständigt liv. Vilket naturligtvis inte lindrar den chock och smärta hon måste ha genomgått vid vårat gripande. Däremot har jag under den här tiden aldrig sökt kontakt med henne då hon besökte mig på häktet och tydligt sa ifrån all kontakt med mig.
    Jag hör att du är hemma i tolvstegsprogrammet. Du känner till att man i nionde steget ska söka upp personer och gottgöra dem man skadat. Då känner du säkert också till att detta kan bara ske när man inte gör ytterligare skada och obehag för den som ska gottgöras. De tre barn du pratar om är i dag vuxna personer, som med all tydlighet har visat att de inte är intresserade av vidare kontakt med mig. Något jag respekterar. Däremot kommer det alltid att finnas en sorg i mig att de har gjort de valen och naturligtvis är det ofta som de finns i mina tankar med goda minnen och saknad. Det gör speciellt ont med tanke på att de här barnen farit illa och blivit svikna långt innan jag kände dem. Att jag valde att lämna pappan har för mig aldrig inneburit att jag ville förlora kontakten med barnen.
    Jag tror att jag tagit mitt ansvar så långt det varit möjligt. Du skriver att det inte känns som om hela historien kommer upp till ytan när det gäller dessa barn vilket jag är helt enig med dig om. Barnens pappa och mamma har naturligtvis ett ansvar för att hjälpa dem med den smärta de orsakat. Huruvida mamman är kapabel till det vet jag inte, men pappan är fullt kapabel att ta sitt ansvar. Precis som jag har valt att göra kan han stå upp ärligt och öppet för sin del. Han är ju på intet sätt oskyldig och började han där och slutade gömma sig bakom att det är alla andras fel, polisen, rättssystemet, medbrottslingar och inte minst mitt så skulle barnen slippa att blunda för alla familjelögner. De kunde gemensamt resa sig. Då skulle barnen slippa bitterhet mot polis, samhälle och den bitterhet de känner mot mig skulle kunna få rätta proportioner. Nämligen den att jag och deras pappa har ett delat ansvar och att jag på inget sätt har lurat honom eller är ansvarig varken för hans missbruk av droger eller kriminalitet. Jag tror som du kanske förstår att det är deras familjehemligheter/ familjelögner som styr händelserna. Utifrån det står jag hjälplös i min vilja att gottgöra och hålla kontakten. För barnens skull har jag viljan att prata om det som hänt och gottgöra dem så långt det är möjligt. Det kräver dock en öppen och ärlig pappa som är beredd att ta sitt ansvar. Om han inte tar sin del skulle det bli som om jag satt och smutskastade honom. Det som skett idag är väl just hans brist på att erkänna sin del, därav barnens avståndstagande gentemot mig.

    • Anna skriver:

      Hej britta, Kul att du svara.
      Eftersom du inte haft kontakt med familjen på flera år så kan du omöjligt veta hur långt dom kommit i sin bearbetning.
      Pappan kanske levde i förnekelse, men har idag stått upp och tagit sitt ansvar, samlat sin familj och bett om förlåtelse.
      Din och pappans relation är jag inte intresserad av.
      Jag är som sagt väl bekant med 12 stegs programmet och anser att du visst kan göra gottgörelsen i detta fallet. Gottgörelsen gör du ju utifrån dig själv, där du ber om ursäkt för dina misstag och snedsteg. Du ska inte ens tala om pappans bidragande roll i detta fallet.

      Gottgörelsen kan va ett brev, som du kanske inte ens får svar på, kanske blir inte ens blir förlåten. Men du skall ändå gottgöra. Kanske inte idag eller imorgon.

      Den bilden du ger mig i ditt svar låter mer som ett försvarstal. Kanske väckte mitt meddelande starka känslor hos dig?
      Detta meddelande eller det förra är absolut inget personangrepp. Du har valt att tala öppet om din ”resa” då måste du också kunna ta ifrågasättanden.
      Anna

      • brittasblogg skriver:

        Hej Anna, Jag måste faktiskt ingenting. Dessutom börjar jag tycka att det är tröttsamt att du talar om hur jag ska efterleva mitt tolvstegsarbete. Det blir liksom lite absurt att du kommer in först under en icke existerande mailadress och sen en anonyma hotmailsadress som ”vän till familjen” och talar om för mig vad jag ska göra och vad jag har gjort. Dessutom är det väldigt märkligt att i din första kommentar så förfasar du dig över att jag under alla dessa år inte har intresserat mig för hur det går för barnen. I din förra kommentar var centrum att jag inte hade velat ha kontakt. När nu inte det påhoppet föll i god jord tar du till nya vinklar. Jag kan säga att både detta och ditt tidigare inlägg är personangrepp. Eller tycker du att detta låter som en ”sponsors välvilja”:”När hade du tänkt att ta kontakt med dom. Det känns inte som hela historien kommer upp på ytan för dessa barn.
        Det är fler än dina barn och barnbarn som blivigt drabbade av händelsen som ledde till att du fick ditt straff.
        Du och fadern till barnen har separerat (säger du här, när jag kommenterar det i mitt svar är det plötsligt ointressant, varför tar du då upp det i din kommentar) men har du aldrig undrat hur det gick för dessa barn under alla dessa år?”( slut citat från din tidigare kommentar). När det nu visade sig att dessa påståenden inte var relevanta så kanske du kunde ha börjat denna kommentar med att säga att du var felinformerad, och be om ursäkt för dina egna misstag eller åtminstone tillstå att du hade fel, istället för att komma med nya anklagelser och felsökningar. ”det gör mig ledsen att du inte ens nämner att du levde i en familj med tre barn när du vart anhållen… Det känns inte som hela historien kommer upp på ytan för dessa barn.”(ytterligare citat från din första kommentar) menar du på fullt allvar att det var min uppgift? Jag har ingen kontakt och där finns föräldrar, men du lägger ansvaret på mig?
        Nej Anna jag har tagit kontakt och de har gett signalen att de vill vara ifred och det är min absoluta mening att respektera deras beslut. Det är ju för väl att pappan tagit sitt ansvar, för i ärlighetens namn är det väl bra att han tar ansvar för sitt och jag för mitt och ska jag vara riktigt ärlig är det väl bra om du sköter ditt. I övrigt är jag alltid skeptisk till när andra gör sig till talesmän för personer som är fullt kapabla att tala för sig själv. Nästa gång Anna-vän till familjen, får du precis som jag stå upp för den du är eller skaffa dig ett annat forum för att föra fram dina åsikter. Jag har valt att tala öppet om min ”resa” vilket inte alls innebär att jag måste ta ifrågasättande från personer som anonymt söker fel åt alla håll. Först ifrågasätter vi det, jaha det gick inte du var lite felinformerad, då hoppar du på nästa felsökarprojekt. Du tyder och läser det jag säger som fan läser Bibeln och jag är inte det minsta intresserad av det förhållningssättet. Skönt att barnen har en pappa som står upp för dem och goda vänner som du.

  7. Anna skriver:

    Till Britta!
    Såg ditt inslag på tv4 nyhetsmorgon och det gör mig ledsen att du inte ens nämner att du levde i en familj med tre barn när du vart anhållen. Du talar om att du har gjort en 12 stegs behandling och i 9:e steget talas det om att gottgöra personer vi skadat. Dessa barn har farit mycket illa pga det du och barnens far gjort. Som närstående till familjen så vet jag att du inte har kontaktat barnen för att se hur dom mår. Och även bett om förlåtelse eller gottgörelse för din del i händelsen.

    2 av barnen var minderåriga och blev plaserade i familjehem och du har lev under samma tak som dessa barn i 10år tid.
    När hade du tänkt att ta kontakt med dom. Det känns inte som hela historien kommer upp på ytan för dessa barn.
    Det är fler än dina barn och barnbarn som blivigt drabbade av händelsen som ledde till att du fick ditt straff.
    Du och fadern till barnen har separerat men har du aldrig undrat hur det gick för dessa barn under alla dessa år?

  8. karin skriver:

    Hej!
    Kul att du har en egen blogg! Jag har haft kontakt med din dotter och följt er blogg. Tyvärr missade jag nyhetsmorgon, ska se om det finns på webben – har du hittat det på webben?

    Av ren nyfikenhet: Är du same? Jag tänkte på den samiska flaggan på bloggen…

    • brittasblogg skriver:

      Hej Karin. Jag vet naturligtvis genom Fatou att ni har haft kontakt. Jag har vid något tillfälle besökt bryggan i Stockholm bara för att se hur de har det. Tycker att det är så viktigt att de finns. Ni gör verkligen ett jätteviktigt jobb. Jo, jag är same och uppväxt i en liten by i Norrbotten. Kram

  9. Marina skriver:

    Du har en annorlunda vardag. Kul att läsa om livet genom din blogg.
    Ser framemot boken.

  10. sandra skriver:

    Jag hade inte möjlighet att titta på er i söndags men jag såg er på tv4 play senare på kvällen och jag tycker att ni var super starka!!! Du har alltid varit modig Britta och kommer alltid att vara det! Tack för att du finns.
    Kram Sandra

    • brittasblogg skriver:

      Tack. Du vet hur fantastisk jag tycker att du är och att du alltid har betytt mycket för mig. Det fanns dagar som hade varit svåra att genomleva utan din närvaro, så tack.

  11. Leffe skriver:

    Varför skriver du ”bara för att pappan gjort ett misstag.”
    Misstag, vad är det? Mord, våldtäkt sälja knark så att folk dör av överdoser? Är det misstag? Sluta släta över kriminellas brott och kalla dom för misstag!
    Tänk på alla offer som har blivit utsatta för kriminella handlingar och får leva med hemska minnen på övergrepp misshandel och mer.
    Det är offren det är synd om, kriminella tycker bara synd om sig själva.
    Tänd ett ljus för alla våldtäktsoffer, mordoffer personer som dött av överdoser av cyniska langare.

    • brittasblogg skriver:

      Leffe det är klart att kriminalitet är fel och det skapar offer. Men naturligtvis är det inte i de termerna man bör prata när ett barn inser att de har sin pappa innanför murarna. Jag anser precis som du att offren ska ha all hjälp som finns när de varit utsatta för brott speciellt våldsbrott. Jag anser också att förövarna ska behandlas och går de inte med på behandling anser jag i vissa fall att de ska tvångsbehandlas för att kanske förmås att ta emot hjälp. Det är nämligen så att den kriminelle för eller senare ska ut i samhället och har det då inte funnits någon behandling är det stor risk att brottsligheten fortsätter och nya offer skapas. Jag vet att en del kriminella tycker synd om sig själva men det är långt ifrån alla. Procentuellt är de kanske inte fler än alla de som tycker synd om sig själv ute i samhället. ” Stackars jag som jobbar och sliter för alla som inte vill jobba, alla socialfall osv” Det hör man ju lite då och då. Istället kan man ju tänka vad bra att jag har jobb och mår så fysiskt och psykiskt bra att jag kan jobba. Eller?
      De personer som dör i över doser är väldigt ofta både offer och förövare då de också varit en del i kedjan som säljer narkotika. Du ser sällan en narkoman som inte själv vid flera tillfällen sålt narkotika.
      Aldrig har jag mött så många våldsutsatta och våldtagna kvinnor som inne på fängelset. Tyvärr är många av dessa kvinnor så långt ner på samhällsstegen att de sällan får stöd för att genomföra en rättssak. Jag vågar påstå att hennes låga status gör att åklagaren väljer att inte väcka åtal. För information kan jag berätta för dig att det endast finns ett kvinnohus i hela Sverige som tar emot och gömmer misshandlade och hotade kvinnor med ett missbruk. Lite kyniskt skulle man kunna tolka det som om kvinnor med missbruk får man slå på. På de manliga anstalterna finns det behandlingsutbud för de män som utsatt kvinnor och barn för våld. På de kvinnliga anstalterna finns det inga utbud för de kvinnor som varit offer för detta våld. Och jag vågar påstå att den gruppen kvinnor är överrepresenterade när det gäller utsatthet. Kriminalitet är fel för en del är det en väl planerad företeelse. För många av de brott du räknar upp är det faktiskt just ett misstag, dråp och mord är något som väldigt ofta sker i fyllan. Eller en man som slår sin kvinna och hon faller ”fel”. Ibland är mord en karl som slår sin kvinna för tusende gången och där ligger en kniv på bordet, då kanske han slog för sista gången. Just när män slår i hemmet är ju också det brott med höga mörkertal de blir aldrig straffade och där kan man ju verkligen se hur barn far illa. Och tyvärr de flesta av de langare som sitter på kåken är nästan alltid drivna av sitt eget missbruk. De stora langarna hamnar aldrig på kåken utan är högt aktade medborgare och riskerar sällan att åka fast. Ja, jag tänder gärna ett ljus för offren på båda sidor av murarna för jag lovar dig dom finns på båda sidor. Våldtäktsmän är en speciell grupp som vanligtvis är medborgare med arbete och bostad enda till den dag de åker fast. De hävdar nästan alltid att de är oskyldiga. Ofta tror jag att de får mer hjälp än offren. Andra sexuella brott och sexköp är brottslingen inte sällan en välbärgad man med god ekonomi med god status, fru och barn. De behandlas ofta bättre än andra brottslingar och får tex aldrig annat än böter som straff och då sänds böterna till kontoret i diskreta brev för att inte ”oroa” frun. Jag kan uppröras över att brott mot kvinnor har betydligt lägre straffsatser än annan grov brottslighet. Och att ekonomisk brottslighet när det görs av eliten behandlas bättre och att dessa brottslingar som lurar skattebetalare på miljardbelopp nästan aldrig straffas med fängelse och när det sker sitter de på de öppna anstalterna.

  12. LiLo skriver:

    Tyvärr är det inte bara kriminalitet och att vara intern som är tabu.
    Jag valde själv att inte gå ut med namn och bild när jag intervjuades i tonårsmorsas blogg om att vara mamma till en son med missbruk. Mest var det för att han inte skulle känna sig utlämnad. (och för att hans lillebror har en integitet som få)

    Men för nära och kära, arbetskamrater och de flesta grannar har jag alltid varit ärlig och sagt som det varit. Dels för min egen skull, för att det har varit skönt att ha många att ventilera med, dels för att slippa förklara eller ljuga varje gång det blev för jobbigt.

    Ärlighet och öppenhet gör om inte annat i alla fall att man slipper komma ihåg vilka lögner man dragit till med!
    Det finns ju så mycket annat man vill tänka på i livet : )

    Tack för ert stora mod och era stora hjärtan, jag har läst tonårsmorsa ganska länge och du har verkligen en dotter att vara stolt över. Man får inte barn av vara stolt över av sig själv, så min slutsats blir:
    Du måste vara en mycket bra mamma!

    Kram

    • brittasblogg skriver:

      Tack vänligt sagt. Och du har rätt jag har en fantastisk dotter. Jag är stolt över henne och så oändligt glad att hon finns. Nej det är inte bara kriminalitet som väcker skam precis som du säger. Och inte behöver man deklarera för alla hur ens liv och familj ser ut, men precis som du säger det är skönt om man slipper ljuga för de närmaste. Livet kan vara smärtsamt och att leva med ett missbruk i familjen gör ont, då är det skönt att ha vänner att luta sig mot. För att kunna göra det måste man ha en viss öppenhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge