Gråtdag


Idag har jag gråtit mest hela dagen. På förmiddagen satt jag och läste inlägg som min dotter gjort i Någons mamma -  Någons dotter bloggen. Hon skriver väldigt vackert och känslosamt. Då kom gråten. Ingen hulkande sårig gråt utan en stillsam, nästan vacker gråt.

Jag satt där och bara lät tårarna komma. Lite tänkte jag att jag hade sminkat mig för att gå på grupp, men så struntade jag i det och lät tårarna fortsätta och rinna. Jag tror jag behövde det och som sagt det var ingen hård sårig gråt, utan en stilla varsam.

Senare på dagen har jag grupp. Det är en ”delningsgrupp” där vi är några som träffas och delar runt livets djupaste sidor. Där finns en ledare som oftast håller en föreläsning. Idag var det starka ämnen som berörde och många i gruppen delade öppet med stor tillit. Även om jag inte grät så berördes jag till tårar.

Väl hemma igen gick jag och kände på dagens innehåll och grät lite mer.

Det är många avstängda känslor som jag idag tillåter. Jag stoppar inte undan dem och jag ser ingen vinst i att behärska mig, utan tillåter mina känslor och ger uttryck för dem. Är jag sorgsen eller berörs så får tårarna rinna. Blir jag sårad, arg eller irriterad ger jag också uttryck för det. Blir jag rädd eller känner obehag skäms jag inte för att säga det eller göra andra val som är mindre skrämmande.

Det har inte alltid varit så. Jag har bilder på hur jag som barn gömde mig när jag grät, hur jag teg min ilska, hur jag förnekade mina rädslor. Till slut blev jag en mästare på att stänga av och inte känna. Och definitivt inte reagera utifrån mina känslor.

Det är verkligen osunt och krånglar till livet onödigt mycket. Stänger man av de svåra känslorna så förlorar man också kontakten med de goda och glada känslorna. Det har varit många stunder då mitt liv har innehållit mycket humor men lite glädje. Det är inte där jag är idag. Jag gråter när jag är ledsen eller känner sorg. Jag skrattar av glädje. Och det finns en annan skön känsla, ett lugn, en stillhet och förnöjsamhet över det liv jag lever.

Känslor skrämmer inte längre utan tillför något som ger livet ett djupare innehåll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, tankar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Gråtdag

  1. amanda skriver:

    Men det är frusterande om man vill men inte kan.

  2. LiLo skriver:

    Stillsam gråt kan vara vilsam på något sätt. Ibland vaknar jag och bara känner hur den kommer. Det kan vara trötthet, oro, nån slags glädje, nästan vad som helst. De brukar kännas ganska renande att börja en dag så, även om min man brukar bli nervös av detta…
    Kram och ha det gott

  3. amanda anderson skriver:

    Det är det där ”galna” som är du och som gör dej speciell. I allafall i mina ögon. Folk som inte har en gnutta galenskap i sej är ju bara trista och tråkar ut en direkt.

    • brittasblogg skriver:

      Jag kan själv gilla den sidan MEN håll med att gråta för Charlotte Kallas framgångar är lite väl galet. Jag undrar om det är hennes norrländska dialekt som berör eller vad? Det skulle ju lätta lite i galenskapen om förklaringen fanns hos henne eller hur? Ja, nu har jag bestämt mig det måste ligga hos henne. Är det inte så att vi alla blir lite tårögda under hennes intervjuer, precis som när vi ser Lilla huset på prärien?

  4. Jeanette C skriver:

    Hej Britta.
    Sådanna dagar har vi alla, visst är det skönt efretåt.
    Nu har jag 21 dagar till muck!! Tjoho….
    Den dagen kommer att bli mycket tårar av glädje!!!!!!!!
    Kramar

  5. amanda anderson skriver:

    Gråta tror jag alla kan må bra av ibland, om inte så rensar det ju iallafall tårkanalerna. De enda gångerna jag blir snorig är när jag ser på tv-program typ Lassie och Lilla huset på prärien. Men annars, aldrig. Undrar vad som ska till för det tro. Hursomhelst, den gråten du talar om, den stillsamma nästan lyriska gråten, den tror jag är bara positiv.
    Den andra gråten, den fula, då man förvrider hela ansiktet, (huva) är ju nåt helt annat.
    Må bäst.

    • brittasblogg skriver:

      Det är sant. Det finns ”ond” och ”god” gråt. Till lilla huset på prärien tror jag alla gråter. Jag har ett speciellt och mycket konstigt förhållande till Charlotte Kalla. Jag gråter vid alla intervjuer efter hennes skidframgångar. OCH jag som inte ens är intresserad av skidåkning!! Det är vid sådana tillfällen som jag inser att det är nått riktigt galet med mig!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge