Relationsvåld

Den 20/12 var jag på en föreläsning som anordnades av Stiftelsen Tryggare Sverige. Föreläsningen handlade om kvinnors våld mot män. Föreläsaren var Glenn Forrestgate, som har skrivit en självbiografi i ämnet.

Hans relation och hur den utvecklades påminner mycket om den relation jag själv har haft med en våldsam man. Och även vad andra kvinnor har berättat för mig när de levt med män som varit våldsamma.

Vi har alltså alla samma erfarenhet över vad som händer med oss när vi utsätts för våld i våra relationer. Vi prövar att fixa och ordna. Vi blir omhändertagande och försöker ställa till rätta, mycket därför att inte väcka aggressivitet hos vår partner.

Våldet startar inte fysiskt utan börjar med hot och terror, ultimatum och orimliga krav. Efter en tid av psykisk press startar våldet och accelererar snabbt efter att man accepterat det första slaget.  Våldet  blir allt blodigare, brutalare och upplevs ibland som mordförsök.

Den utsatte tiger och det blir en familjehemlighet. Våldet upptar det mesta av tiden, ekonomi och karriär ödeläggs. Det sociala livet drabbas. Våldsutövaren skrämmer iväg vännerna. De orkar inte dela den förnedring man utsätts för, de försvinner självmant eller spelas ut av den våldsamma partnern.

Skammen är mycket stor för den som blir utsatt för våld i en relation. Att en modern kvinna i vårt samhälle tillåter sig tuktas av en man och kanske är skammen ännu större hos den man som tillåter sig att bli ”toffel” under en kvinna som slår. I och med att våldet blir brutalare växer också rädslan.

Män har förmodligen också svårare att bli trodd när de säger att deras kvinna slår dem och att de är rädda. Dessutom saknas skyddsboende och professionell hjälp när det gäller män.

Glenn Forrestgate blev så småningom fri genom att anmäla sig själv som den som slog. För det fick han rättspsykiatrisk vård. Där fick han hjälp att bryta med kvinnan. Och även besöksförbud, som i och för sig fungerade dåligt.

Diskussionen efter föreläsningen fokuserades väldigt mycket på de kvinnor som använder våld och männens utsatthet. Det gjordes jämförelser mer för att belysa skillnader mellan utsatta män och kvinnor, medan jag tycker att likheterna är stora. Genom att kalla det relationsvåld och se likheterna skulle mycket vara vunnet.

Glenn Forrestgate menade att han till skillnad från kvinnor stod kvar med stora ekonomiska skulder att  hans skydd hade varit bristfälligt. Han menade att kvinnor hade det bättre förspänt.

Själv har jag också  stora skulder efter ett medberoende förhållande och jag har blivit lurad på det kapital jag arbetat ihop i samma förhållande. Och jag vill påminna om att många kvinnor mördas av sina partners ofta på grund av att de inte får något skydd då de ber om hjälp.

Det Glenn Forrestgate och åhörarna berörde väldigt lite var medberoendet. Jag tror att mycket av förändringen ligger hos den utsatta personen. Men det är en svår och smärtsam process att komma till sig själv och vad som krävs för att få en bestående förändring. Det gör ont och det är för stunden lättare att bli kvar i offerrollen. Men i ett tillfrisknande finns de långvariga vinsterna som friska relationer, sinnesro och självkänsla.

Samhället behöver kunskap för att hjälpa folk som är utsatta för relationsvåld. Kunskapen ska användas för att upptäcka när någon är utsatt för våld i hemmet. Hjälpa till att ge hopp om att det finns en väg ut. Samhället ska kunna erbjuda ett fullgott beskydd. Den utsatte ska erbjudas ett tryggt boende. Skyddad identitet, boende och besöksförbud ska följas upp av samhället så att det efterlevs. Den tredje saken som behövs är behandling både för den utsatte och våldsutövaren.

Att bryta ett medberoende och att lära sig att sätta gränser kräver lång terapi. Oftast är behandling i grupp en bra metod. Det finns också många minnen som ska bearbetas och inte minst den sorg som den utsatte bär med sig.

Någon bland åhörarna sa att de trodde att våld mot män var lika vanligt som det motsatta, våld mot kvinnor. Det påstods dessutom att incest och sexuella övergrepp var mer vanligt med kvinnliga förövare. Men på grund av  tabun var mörkertalet så stort.  Jag betvivlar den utsagan och det är väl på inget sätt vetenskapligt belagt. Men däremot tror jag att det är mycket vanligare än vad vi tror och att mörkertalet är stort.

Det gör samma skada oavsett våldspersonens kön och samhället måste skaffa de verktyg som är nödvändigt för att förhindra våldet och hjälpa vid de tillfällen våldet redan är en realitet.

Medberoend är inte lika synligt som ett kemiskt missbruk, möjligen kostar det inte samhället lika mycket. MEN Glenn Forrestgate beskriver väl den sanning som gäller allt missbruk. Det leder till institution, fängelse eller död om inte det bryts och för det krävs kunskap, beskydd och behandling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, debatt, familj, politik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge