Bokrecention

Håper du trifs bra i fengelset, av Susanna Alakoski

Det är en gripande bok som tar tag i en. Anni huvudrollspersonen slits mellan kärlek och smärta. Det finns stunder då hon verkligen hoppas att få den bror hon längtar efter. Den hon kan göra saker tillsammans med som syskon gör tillsammans. Hon bär på en bild hur det skall vara och verkligheten stämmer dåligt med den bild hon bär med sig.

Det finns stunder då hon ser döden som enda utvägen. Att han dör hennes bror, det enda han bär med sig är misslyckanden, besvär och skam. Han påminner om deras far. Han som dog i misslyckandet. Det är tankar hon tänker när det är som mörkast. Läsaren känner att de inte är allvarligt menade, hon är bara så förtvivlad.

Hon beskriver också den ensamhet hon känner. Hon är den enda som inte dött eller lever i ett missbruk i den familj där hon växte upp. Hon är en överlevare och det är inte lätt att vara den enda överlevaren. Det blir ensamt.

För att hålla det onda ifrån sig  blir det en hemlighet hon lever med. Hon delar den med sin man och sin dotter. Annars blir hennes bror någon som inte finns. Han får vara där, hon besöker honom men han får inte blandas med resten av det liv hon lever. Genom att göra honom till en hemlighet blir han hennes skam. Att han finns, att hon växt upp i missbruk blir inte bara hennes hemlighet. Hemligheten blir också hennes skam. Jag tror att just det att vi gör hemligheter av de svårigheter vi har i livet, av de misslyckanden vi och nära gör så skapar vi skam. Det är hemligheterna som skapar skammen.

Hennes dotter är inte fylld av skam. Hon älskar sin morbror. Han är lite galen och har suttit i fängelse. Hon funderar mer på vad fängelset är. Hon saknar honom, men hon” förstår inte” att skämmas. När det blir svårt mellan syskonen är det också i systerdotterns oförstörda förhållningssätt som brodern flyr in i. Det blir han och systerdotter mot systerns skamfulla känslor.

Några avsnitt i slutet av boken får mig att skratta högt. Det är när han ska träna på att leva ”vanligt” och följer systern i hopp om att lära sig det livet av henne. Naturligtvis blir det fel och där står systern och bara dör av skam. Det är komiskt återgett och som allt annat i boken är det återgett med stor kärlek. För trots all smärta, skam och allt det ohanterliga är det kärleken mellan syskonen som mest genomsyrar boken.

I flera avsnitt funderar Anni på hur människor ska reagera då de möter henne tillsammans med sin bror. Hon är rädd för det avståndstagande som ska drabba också henne på grund av det liv hennes bror lever. Hans missbruk och kriminalitet färgar också hennes liv. Blir hon sämre eller mer suspekt på grund av sin brors sätt att leva och att hon fortsatt träffar honom och älskar honom. Hon tror så och är rädd för att människors bild av henne som person ska förändras på grund av sin brors sätt att leva.

I mitt liv finns många paralleller. Men det är jag som har ett missbruk och det är jag som har suttit i fängelse. Naturligtvis väcker det många tankar utifrån boken och jag  påminns också om den sorg jag känner för det jag utsatt min familj för, inte minst för det jag har utsatt mina barn för.

Jag tänker på något min dotter sa, som för övrigt också har recenserat den här boken. Att om man berättar att man har en anhörig i fängelse och samtidigt säger att man knappast har någon kontakt med den personen är det mer acceptabelt än att säga att man älskar och har god kontakt med den anhöriga man har i fängelset.

Det är sorgligt när omgivningen gör de anhöriga till medskyldiga och fyller dem med känslan att de borde skämmas för sin kärlek och sina familjeband.

Ett annat sorgligt minne kommer till mig. Det var en tidningsartikel om min dotter. För att misskreditera henne berättade man att hon nyligen hade stått fram och berättat att hennes mamma nyligen var frigiven från ett sjuårigt fängelsestraff för grovt narkotikabrott. Artikeln rörde en helt annan del av min dotters liv. Kommentaren var därför plockad ur sitt sammanhang. Ja, man kan väl säga att det rörde sig om mycket oseriös journalistik och faktiskt elakhet.

Det är inte lätt att vara öppen och ärlig, vare sig som den som gjort sina misstag men inte heller för de anhöriga. Där finns alltid någon eller några som hugger kanske i försök att själva bli lite bättre och tyvärr där finns också alltid en ”mobb” som hänger på utan att reflektera på vilka värderingar de stöttar.

Just av den anledningen är jag så glad att Alakoskis bok handlar om de anhöriga. De har rätt att synas och slippa bära sjuka familjehemligheter utan att bespottas eller att man använder deras familj mot dem i alla andra sammanhang i livet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, bokrecension, debatt, känslor och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bokrecention

  1. Nurse Rached skriver:

    Den är nästa bok på min måste-läsa-lista.

    Jag jobbar hela tiden med mitt medberoende och jag tror inte det finns någon missbrukare som inte i grund och botten lider i sitt medberoende. Det fanns en 12-stegsgrupp som hette Double Winners (tyvärr insomnad) för alkoholister/narkomaner som jobbar med sitt medberoende.

    Jag vill också se Svinalängorna, när jag läste boken grät jag floder, misstänker att jag får ladda rejält med pappersnäsdukar inför det biobesöket.

    Trevlig helg! :)

    • brittasblogg skriver:

      Ja, naturligtvis lider de flesta kemiskt beroende av medberoende. Alltför många har ju beroende som en familjesjukdom så det blir en naturlig del i missbrukspersonligheten. I tider då man är aktiv i sitt missbruk blir väl medberoende mer vilande och så när man blir nykter kommer det aktuellt som ett brev på posten. I vart fall är det min erfarenhet. Mitt medberoende har jag nog kämpat med stora delar av livet, största delen av den kampen bedrev jag omedveten om att det överhuvudtaget fanns ett ord än mindre ett tillstånd som heter medberoende. Medvetenhet om att det existerar och är en del av mitt liv och framförallt 1:a steget gör det möjligt att tillfriskna.
      Jag såg Svinalängorna tillsammans med min dotter. Efteråt gick vi ut och åt också för att få tid att samtala om filmen. Vi satt mest förstummade starkt tagna av filmen. Så starkt berörde den oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge