Nej

Ett nej är en fullständig mening. Ibland tycker jag det är svårt att säga nej till människor. Det kan vara inbjudan eller förslag om aktiviteter i all välmening men jag har kanske inte lust. Då händer det att jag känner mig dålig när jag säger nej. Så tillsammans med mitt nej kommer det tusen förklaringar och bortförklaringar.

Det är som att jag måste vara upptagen med annat eller i övrigt ha en väldigt bra förklaring till att säga nej. Det borde räcka med att jag inte har lust. Förmodligen räcker det för andra människor, dem som frågar mig, så problemet ligger definitivt hos mig. Att säga nej till andra kan vara att säga ja till sig själv.

Ett annat nej-problem är när folk har problem. Det fanns en tid då jag upplevde det som om jag var den som skulle lösa deras problem när de blev anförtrodda till mig. Jag var genast där och erbjöd lösningar tillsammans med en massa goda råd. Vilket medberoende!  Vilket naturligtvis är vansinne. Dels för att man inte kan lösa andra människors problem, dels för att jag själv alltid kom till korta och kände mig otillräcklig. Det fick ju också den konsekvensen att jag blev en dålig lyssnare eftersom jag blev livrädd när folk berättade om sina problem, då jag upplevde det som att de blev mina och därför blev det väldigt kravfullt och medan jag satt där och lyssnade blev jag också upptagen med att tänka ut alla goda råd jag tyckte jag borde komma med.

Idag har jag  inte svårt med att skilja på mitt och andras problem. Människor kan berätta sina problem och jag kan lyssna utan att tycka att det blivit mina problem. Jag har helt enkelt lärt mig att sätta gränser och säga nej. För personer som har problem tror jag det är väldigt skönt att få dela sina problem utan att tvingas på en massa lösningar och goda råd. Ofta bär man lösningen inom sig och den växer fram bara genom att få prata om dem till någon som ”bara” lyssnar.

Jag har en ganska rå historia som gör tydligt vem som äger problemet. Den berättades av en gambisk vän. Hårddragen men den har sina poäng.

En man kommer hem från arbetet hans fru sitter och gråter. På frågan varför hon gråter svara hon ”hembiträdet är med barn”

- Det är hennes problem, säger mannen.

- Men hon säger att det är du som är pappan, gråter frun ännu mer högljutt.

- Det är mitt problem, svarar mannen.

-Men jag kan inte leva med en man som gör hembiträdet med barn, hulkar frun.

- Det är ditt problem, säger mannen.

Snacka om glasklar ansvarsfördelning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i känslor, tankar, vardagligt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge