Skanning och en obegriplig datavärld

I helgen har jag skannat in gamla foton till min dator. Till min dotters stora glädje frågade jag oroligt om skanningen av alla mina 111 bilder skulle göra slut på färgen i skrivaren. Det är ju från samma apparat så jag tycker frågan i allra högsta grad är logisk. Vilket jag har förstått att den inte är utifrån vidare kommentarer från somliga syskonbarn.

Dessutom är oron i allra högsta grad befogad med tanke på att färgpatroner till min skrivare ligger i samma prisklass som skrivaren. Är inte det sjukt?

För oss som inte är född in i dataåldern finns det mycket ologiskt runt data användandet och dess apparater. Precis som att det som borde vara logiskt inte alls följer de logiska lagarna. Jag säger som en före detta arbetskamrat till mig så ofta sa; Det är mycket nu. Ja, vissa saker är fullständigt obegripligt om ni frågar mig.

En del bilder som jag förde över på datorn är gamla och härliga. Jag ger er lite smakprov

Alice, älskat barn i Gambia. Hon har lärt mig så mycket, bland annat den lilla wollof  jag kan prata. Vännerna tyckte dock att jag pratade lite väl ”local” eftersom Alice kommer ursprungligen från landsbygden Kasama i Senigal. Men Gud vad jag kan sakna den här ungen, så klipsk , orädd och härlig. När jag såg bilden värkte mitt hjärta av längtan. Ser ni glimten i ögat. Jag lovar den är där.

 

 

 

 

 

Sonen och dottern för så där 30 år sen. Jag har sagt det förut  och säger det igen; tiden går så fort. Eller som mamma sa; det är på barnen man ser att man blir gammal. Här är vi på väg till skidbacken i Kåbbdalis långt i norr. De var duktig på slalom båda två. För att inte tala om mig. Jag var en kvinnlig motsvarighet till Stenmark på den tiden, om ni förstår vad jag menar.

 

Sonen inleder vad jag tror är en av hans första kontakter med data. Det var apparater som tog upp ett helt rum.

 

 

 

 

 

 

 

Fatou i flätor. Om jag inte minns fel var det nästan 400 flätor!  I vart fall var det ett fantastiskt fint arbete.

 

 

 

 

Dotter Fatou med rastababy Binta. Dressen stickad av en stolt mormor

 

 

 

 

 

 

 

 

Med det där fantastiskt vackra leendet kommer hon aldrig att kunna vara  anonym. Isa varmt leende som vanligt, och viktigaste av allt världens varmaste hjärta på insidan. Vad ni ser är vad hon är.

 

 

 

 

 

 

 

Jai så fantastisk fin i sina flätor. Hon ville vara fin (var så pimpinett som barn), men hade inte tålamod att sitta still. Från första flätan vred hon sig som en mask och undrade om hon inte var klar snart. Det var inget enkelt jobb och inför varje ny önskan att bli flätad lovade hon att ha tålamod, som sagt det sträckte sig aldrig längre än till första flätan. Men här är i vart fall ett mycket lyckat resultat.

 

 

 

 

Binta i rasta. Vi tyckte nog alla att det klädde henne och väl personifierade den ”tuffing” hon alltid har varit. Men själv tröttnade hon på alla tonåringar som skulle ”klappa” på henne (oftast mörkhyade ungdomar) och skrek Ohh, rastababy ohh. så hon krävde att få klippa bort rastan.

 

 

 

 

 

 

Mabou som fotbollsproffs. Hans dröm var att bli som släktingen Touray, nämligen proffsmålvakt. Varpå han pappa bad Fatou stoppa honom och få honom att intressera sig för att spela ute på plan då målvakter, även proffsmålvakter tydligen, är så dåligt betalda. Män och deras sportplaner för sönerna upphör aldrig att förvåna mig. Men jag och dottern fick ett gott skratt.

 

 

 

 

 

 

Jag nyss hemkommen från Gambia. Bilderna är dock några år gamla, men bara några. Jag hade i ärlighetens namn i vart fall hunnit bli mormor men kanske inte farmor ännu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sist men inte minst älskade Mischa.

Tror ni att hon skadat ögat??

Nej, inte alls. Hon är skadad i ena frambenet. Men Mischa var en drama Queen.

Hon kunde leva länge på sitt martyrskap eller vad säger ni martyrernas martyr? Jag älskar den här bilden. Den är så mycket Mischa i all hennes dramatik.

Ibland när jag varit borta och kom hem brukade jag fråga henne om de varit dumma mot henne och misskött henne när jag inte var där. Då grät och ylade hon högt och tydligt. Snacka om skådespeleri. Hon är en saknad som fortfarande gör ont

 

Läs även andra bloggares åsikter om gamla foton, minnen, ny teknik, nostalgi

Det här inlägget postades i familj, Uncategorized, vardagligt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Skanning och en obegriplig datavärld

  1. Pingback: Dagens facerape

  2. Anna skriver:

    Vet ifall du kan se att jag kommenterat på min blogg men tack för dina fina kärleksfulla ord.
    Kämpar att få i ordning en bra blogg med shysst innehåll.
    Både humor , personligt och åsikter.
    Tack det värmde och stärkte !
    Du själv har ju en underbar blogg och som nu fina foton på dina ljus i livet ! Riktiga sötnosar !
    Tusen tack ! God hälsa och effektivt bloggande önskas !
    Anna

  3. annajelsa skriver:

    Jag tycker du är jätteduktig som lär dig all denna teknik! Superhärliga bilder och så trevligt att få dem på datorn, jag måste också fixa det…men så var det ju teknik och inhandlandet:(
    Av dessa bilder du visar ser jag en viss Mabou i Fatou-just den där när hon tittar ned, å visst är även du och dottern lika!
    Ha det gott // Anna

  4. LiLo skriver:

    Vilka härliga bilder! Det kan nog bli ett av mina företag i år, att scanna in bilder. Vore jätteroligt att ha dom tillgängliga i datorn ju!
    Skrivaren åkte in i garderoben när bläcket tog slut, eftersom det är så jäkla dumt precis som du säger att bläcket är lika dyrt som själva skrivaren : (

  5. Sara skriver:

    Härliga bilder! Bilden tagen på dig för bara ”några” år sedan visar tydligt hur lik du och Fatou är!

    Jag har fått en historia berättad för mig då jag följde med er till Kåbdalis och vi hamnade i fel backe, vi skulle vända för att ni trodde att jag var för liten för att åka i den, varav jag hade tyckt att ni var fega som inte vågade åka i backen.

    • brittasblogg skriver:

      Hej Sara. Ja, det är sant och när vi stod där och funderade på hur vi skulle ta oss därifrån utan att du skulle bli skadad. Trodde du nog att vi var oroliga för egen del. Så du kastade dig utför backen och viftade med staven och skrek lika högt som det gick fort; FÖLJ MIG!

  6. Ja, det är sant det de säger att en bild kan säga så mycket och den kan också få oss att minnas mycket. Jag har för mig att mina flätor var 525 stycken. Kommer aldrig göra om så smala och långa, då det tog typ 100 år att göra, även för en van fläterska, men fint var det!

    Mabou´s pappa var inte emot målvaktandet på grund av så lite pengar, han var emot det för att det är så få som får bli proffsmålvakter. Det går ju ganska många spelare på en målvakt, så det var där motståndet låg: mindre chans att få spela professionellt, helt enkelt! ;-)

    Men det du minns mest fel är dina slalomkunskaper: Eller har du förträngt när du åkte in i den där korvkiosken så brorsan slog ut tänderna? Hahahahaha…

    • brittasblogg skriver:

      Du är rolig du. Jag tror du var alldeles för liten för att minnas nått om hans tänder. Det är säkert bara elakt förtal du hört. Dessutom kan hög fart ha lång bromssträcka. Jag undrar hur kunde en så välkänd slalombacke som Åre bygga en korvkiosk mitt i backen. Snacka om dålig planering

  7. Jeanette C skriver:

    Hej Britta.
    Vilka fina bilder!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge