Bokrecension

Lillemor Östlin; Skäligen misstänkt för mord

Jag har streckläst en deckare och det händer inte ofta, men Lillemor Östlins sista bok är riktigt bra.

Det är bara att gratulera.  Jag läser deckare väldigt sporadiskt och det är absolut inte mitt första val. Den här boken har dock det mesta. Dels ger den en bra bild av en verklighet som för de flesta är helt okänd. Den visar gatumissbrukarens  och småtjuvarnas tillvaro. Där finns en uppgivenhet som kamoufleras i att ”vi har valt”. Där finns också vänskap och omsorg över varandra.

Där är andra kriminella, mer vällyckade på samhällsstegen och deras förljugna bild på sig själv. Trots att deras brott genererar mycket mer pengar kan de inte se sig själv som kriminella. De drar sig heller inte för att utnyttja småtjuvarna i egna intressen samtidigt som de föraktar dem och inte vill ha med dem att göra.

Det är en  bra beskrivning på människans förljugenhet och inte minst ”ju högre hästar, ju smärtsammare fall”. Som alla bra deckare bärs också handlingen fram av spänning och en längtan till upplösningen. En bra och välskriven bok.

Det var definitivt ingen självklarhet att jag skulle läsa Lillemors sista bok då de två tidigare böckerna inte har imponerat stort på mig. Nu är jag glad att jag gjorde det då den sista boken som sagt är bra.

Hinsehäxan var i delar bra att läsa, men mest var det ett tillrättaläggande av den livshistoria som skulle berättas. Ett vanligt fenomen när det gäller just biografier. Där finns en sorg och smärta som författaren inte vågar ta på. Därför får man en känsla av att boken innehåller  mer försvar än verklighet. Det gör tyvärr Hinsehäxan till en tråkig bok som man snabbt glömmer. Bokens kvalité dras också ner av att tidigare justitieminister Lennart Geijers sexköpsaffärer används för att ge boken ett högre försäljningsvärde. Även här känns berättelsen tillrättalagd och ökar på inget sätt läsvärdet.

Dagbok från kvinnofängelset är litteraturmässigt en ren katastrof. Handlingen bär inte. Den är enfaldig och i det mesta så tråkig att det är svårt att slutföra läsningen. Porträtten av kvinnorna är ytliga och ger ingen känsla för vem de är och vad som är deras historia.

I samband med att boken skrevs förbjöds rökning på Hinseberg. Lillemor  är upprörd över att kriminalvårdarna lägger all energi på att jaga tjuvrökare. Tyvärr lägger hon också all energi på rökningen när hon ska beskriva förhållandet i ett kvinnofängelse. Det finns så mycket mer att berätta från ett fängelse än det som handlar om rökning och rökförbud.

Jag hoppas att Lillemor fortsätter att skriva om fiktiva figurer gärna som sist i deckarform, utifrån den värld hon känner så väl. Där är hon suverän. De självbiografiska böckerna är däremot inte bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i bokrecension, debatt, kriminalvård, missbruk, tankar, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bokrecension

  1. smultronets skriver:

    Tack för den recensionen!

    Även jag har blivit lite besviken på tidigare böcker även om jag läst dem till slut. O inte heller jag läser egentligen deckare… men då ska jag läsa den o hoppas på en positiv överraskning.
    Härligt om Lillemor hittar en genre o form som passar henne!

    *Stor o varm kram till dig*

    • brittasblogg skriver:

      Jag blev också glad att Lillemor skriver en bok som är så bra och läsvärd. Dessutom kan man läsa boken inte utifrån att gräva i hennes eller andra privatliv. Det känns värdigare. Dessutom känns det som om hon förtjänar det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge