Bokrecension

Åsa Larsson är en av mina favoriter bland svenska författare. En av anledningarna är naturligtvis att hon skriver utifrån de norrländska  villkoren. Ett klimat jag så väl känner, inte minst beskrivningen av människorna.

Hennes böcker går under kategorin deckare men jag upplever dem som mer skönlitterära i kategorin drama.

Boken Solstorm som också har filmatiserats är den enda deckare jag skulle kunna tänka mig att läsa om och det är ju något man sällan gör med just deckare. Det är inte spänningen, jakten eller upplösningen i mordfallet som driver läsaren framåt. Det är dramat som driver boken, människorna och deras öden. Precis som när jag har läst en bra skönlitterär skildring biter sig bokens personer fast. Jag analyserar dem, jag ser det mångfasetterade i deras liv och förstår eller inte förstår deras val. De har helt enkelt blivit något mer än figurer i en bok, de har blivit ”levande”.

Det som också skiljer Åsa Larsson från övriga deckare är att hennes böcker mycket lite handlar om att få fast mördaren eller att fokusera vid det lagbrott som skett. Det handlar i mycket högre grad om det moraliska överskridandet. I många fall ser läsaren mördaren som den som har moralen och rätten på sin sida. Det grövsta brottet med moraliska mått mätt har begåtts av ”offret”.

Mycket tydligt blir det i ljudböckerna Guds starka arm och Systrarna Hietala. ”Deckare som utspelar sig i 1900-talets början. Två korta ljudböcker med ca 2 timmars speltid som skulle kunna jämföras med två långa noveller.

Tyrannen, hustruplågaren som senare blir offret är inte den som väcker varken myndigheternas eller folkets sympatier. När det inte finns nåd eller skydd för det verkliga offret måste den slutligen få  hjälp eller själv ta lagen i egna händer.

Det finns en kärlek till människan och hennes utsatthet i böckerna. Den kärleken är karg och mycket fåordig. Den är inte yvig och fylld med en massa vackra kärleksförklaringar. Den bara är där. I stunder känns den väldigt norrländsk.

Det får mig att tänka på en annan stor författare Isabell Alliende som i en av sina böcker Eva Luna berättar låter figuren Clarissa säga, ”Ibland blir Guds skapelse fel, han har inte tiden att rätta till sina misstag och för att hitta balans och att finna nåden får vi hjälpa honom. Det är ingen stor sak det är bara något man gör” Den meningen symboliserar mycket bra andemeningen i Guds starka arm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, bokrecension, känslor, tankar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge