Matstörningar

Jag läser Smultronets inlägg om att äta på känslor och tänker på min egen kamp mot mina matstörningar, som har varit en livslång kamp.

Mycket tidigt redan i åttaårsåldern utvecklade jag ett dåligt förhållande till mat. Det innebar att jag aldrig kände mig mätt. Jag var ständigt sugen på något, sött, salt, beskt, kött, godis,sött, salt, beskt…… Det var som ett svart håll som alltid skulle fyllas och aldrig blev fyllt.

Från att varit ett ganska benigt barn, blev jag snart ett väldigt överviktigt barn. I tioårsåldern kortade min mamma sina egna kläder storlek 44 för att de skulle passa mig.

Vid två tillfällen lades jag in på sjukhus för att få min övervikt utredd. Vid första tillfället sattes jag på diet och det visade sig ju att med deras diet gick jag ner i vikt. Jag skickades hem och jag tror att min mamma fick starka order om att fortsätta hålla sträng diet för mig. Det var ett företag omöjligt att genomföra. Jag åt alltid, hela min tillvaro gick ut på att äta, gömma mat, stjäla mat och hur jag skulle lyckas äta och komma över mat.

När mamma var utomhus var jag inne i kökets alla förråd och åt av allt jag kunde finna som var ätbart. Hennes igen tejpade kakburkar öppnades och jag försedde mig med innehållet. Ibland försökte jag dölja ”inbrottet” med att fumligt tejpa tillbaka förseglingen oftare hade jag tömt kakburken så det fanns ingen anledning att försöka gömma ”brottet”, det var helt enkelt för uppenbart.  Idag är jag medveten om att mamma måste ha sett att jag tömde förråden, men hon teg. Mitt matmissbruk blev av någon konstig anledning vår gemensamma skam.

Strax före tonåren lades jag på nytt in på sjukhuset för att få min övervikt kontrollerad, men den här gången ökade jag i vikt under tiden på sjukhuset. Förklaringen var enkel jag hade egna fickpengar med mig. De pengarna gjorde mig till stamkund i sjukhuskiosken och var naturligtvis orsaken till att jag ökade i vikt.

I början av tonåren gick jag ner i vikt men i samband med min graviditet gick jag upp i vikt. Graviditeten gav mig i själva verket ”rätt” att äta obegränsat då man får bli tjock när man väntar barn. Ner i vikt för att snart öka mer än ursprungsvikten, så har det varit i stora delar av mitt liv.  Jag har i perioder lyckats gå ner i vikt för att sedan gå upp. Min kroppsuppfattning är sedan länge störd.  Det innebär att jag i mina smala perioder aldrig har kunnat se mig som smal, utan även då upplevt mig som överviktig. Mina överviktiga perioder har definitivt varit längre än mina smala perioder.

Mina matstörningar har aldrig varit anorexi eller bulimi. Det har varit en brist på känsla av mättnad. Jag har aldrig känt mig mätt, eller mättnaden har varat en väldigt kort stund. Efter en supermiddag har jag låtsats mättnad inför alla andra mätta vid bordet för att verka normal. Kort stund efteråt har jag varit hungrig eller ”sugen” igen.

När jag har släppt skammen kring mitt ätande och börjat prata om det har jag mött många människor, främst kvinnor, som har samma känsla av att de aldrig blir mätta. Det är ett svart håll som ska fyllas och det blir aldrig fyllt genom mat. Snarare tvärtom ju mer jag äter ju större blir hållet som ska fyllas och ännu mer mat krävs. Ju mer jag äter  ju större blir hungern. Jag är övertygad att detta är en matstörning lika svår som anorexi och bulimi, men den har långt ifrån fått samma uppmärksamhet. Däremot är den möjligen våran vanligaste form av matstörning och jag vet inte men tror att den åtminstone kan bidra till att utveckla anorexi men främst bulimi.

Naturligtvis är det här ett missbruk och naturligtvis handlar det om känslor. Oftast äter jag på känslor, tristess och sömnbrist.

Mat störningar är definitivt en tvångsmässig sjukdom, botemedlet finns inte  utan det är en livslång sjukdom som jag får lära sig att leva med och lära mig att hantera. Det gäller att ta hand om mig själv. Ta hand om mina känslor och mina behov. Ibland misslyckas jag och idag är det maten som blir mitt ”återfall”. En annat viktigt förhållningssätt till matstörningarna är att inte skämmas för det och dölja det. Just skam och känslan av att vara onormal är det som kan öka det svarta hålet och därmed lusten att äta okontrollerat.

Idag prövar jag att äta ofta och sunt, även om jag ibland unnar mig att äta det som är mindre sunt och som jag tycker om. Men det är det sunda som måste vara det naturliga valet och det som oftast gäller. Likaså att inte slarva med mattiderna och mellanmålen. Dessutom försöker jag röra mig. Det känns sundare att ta hand om sina känslor än att äta på dem. Jag  bantar inte längre och förhållande till min vikt handlar inte längre om mitt utseende utan om att må bra och viljan att ha ett sunt och rörligt liv. Det handlar om val för att få det liv jag vill ha.

Nej, det är inte så enkelt, men det är möjligt. Och naturligtvis som med alla kroniska sjukdomar finns det en begränsning, att tänka sig för, att hålla på rutinerna och vanorna. Ja, helt enkelt lära sig att leva med beroendesjukdomen  för att hantera den. Men ändå, och det är viktigt för mig, inte låta mig bli sjukdomen och styras av den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, debatt, känslor, tankar, vardagligt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Matstörningar

  1. LiLo skriver:

    Rastlöshet får mig att äta, hela min familj är likadan. Tack och lov har det inte gått överstyr för någon av oss.
    Min yngre son var dock rejält överviktig för några år sedan, han tröståt när det var som jobbigast för oss.

    Han klarade dock av helt själv att sluta med överdrivna mängder sötsaker och snacks, promenerade varje dag och gjorde sig av med runt 50 kilo.

    Jäkligt strongt av en tonårskille!

  2. Gunnel skriver:

    Helt off topic men jag bara måste få säga: Vilken fin bild på dig jag såg på din dotters blogg! Du ser så stilig och kulturchic ut. Jag tycker du passar mycket bra i kombinationen markerade glasögon och tillbakadraget hår. Det blir en mycket lyckad mix av två Ulrikor, Knutson och Lönnå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge