När man slår flera flugor i en smäll

Jag är den som efter en arbetsdag uppskattar ensamheten. Ofta tycker jag att jag är för trött för att göra saker utanför hemmet när arbetsdagen är slut. Jag vill gärna gå hem lägga upp benen i soffan lyssna på ett bra musik eller se ett intressant dokumentärprogram medan jag stickar.

Eller sitta framför datorn och blogga, eller skriva i största allmänhet eller bara läsa vad andra skriver. Jag tycker om att läsa och en massa andra saker. Allt det där ser jag framemot när jag lämnar arbetet.

Det är bra att jag gör det som är mina behov, men jag kan också känna att där inträder en bekvämlighet som inte är lika sund. Jag har som de flesta av oss behov för att odla kontakten med mina vänner. Jag mår bra av att röra mig mer regelbundet och jag behöver andlig gemenskap.

Visserligen cyklar på min motionscykel två till tre gånger i veckan, men det känns inte som om det räcker.

Igår tog jag i vart fall ett beslut om att besöka Allhelgonamässan. Där kan jag få både mina sociala och andliga behov tillfredsställda. Där har jag också många av mina vänner och har jag tur kommer mässan att beröra något som sätter spår djupt in i själen.

För att göra besöket ännu mer ”effektivt” så promenerade jag en timme hemåt efter mässan. Från Skanstull till Hötorget och sedan fick T-banan ta mig den återstående sträckan. Snacka om att jag kände mig stolt över mig själv.

Mässan var vacker och en man, Bernt, sjöng två egna texter av vilken den ena berörde mig starkt. Många av mina vänner var där och det var gott att se dem. Några saknade jag som jag hade förväntat mig att träffa, men de kanske hade fastnat i soffan som jag själv brukar göra.

Det var i vart fall en skön stund och jag är mycket nöjd med mig själv. Tänker att detta ska bli en vana. Jag tycker om Allhelgonamässan på torsdagarna där finns ett lugn som jag har svårt att nå på söndagarna då kyrkan är överfull, men samtidigt är mässan fylld av samma kärleksbudskap som det som förmedlas på söndagarnas Allhelgonamässa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, andlighet, religion och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till När man slår flera flugor i en smäll

  1. LiLo skriver:

    Det är skönt att ta det lugnt, men jag håller med om att det finns en risk att man trivs för bra med det.

    Ensam kan jag vara även om jag har make och son hemma, vi är alla bra på att lämna vara i fred, det är tur!

    Dansar vare sig andra hör eller inte, galen? Jaa, kanske det, men det är jag så gärna så : )

  2. Nurse Rached skriver:

    Jag har ett otroligt stort behov av ensamhet, kanske beroende på att mitt arbete bygger på mänskliga möten dagarna i ända. Dessvärre tenderar jag att bli en soffpotatis, när jag väl har kommit hem efter arbetsdagen krävs det mer än vilda hästar att få mig att gå ut och göra något, att vara social. Trist, det är två olika saker, att träffa människor på jobbet och att träffa människor på fritiden, jag behöver verkligen det sistnämnda men har inte orken just nu.

    Tyvärr arbetar jag nästan varenda torsdagkväll men nu ska jag ta mig i kragen och ta mig till en Allhelgonamässa, jag vet så väl hur gott det gör mig att tanka andlighet tillsammans med andra. Tack för ljuset, det betydde mycket för mig. Jag brukar själv tända ljus för andra, levande eller döda, jag har nog inte förstått kraften i det förrän nu. Så än en gång, stort och varmt TACK!

    • brittasblogg skriver:

      Det var med glädje. Det gör lika gott för mig. Att få stå där framför ett tänt ljus och sända varma tankar det gör något i ens egna inre. Den värmen kan jag bära med mig länge.
      Ja, tröttheten efter jobbet känner jag igen. Jag skulle inte vilja dela min ensamhet för många kvällar, men när jag väl gör det någon kväll i ett väl valt sammanhang känner jag hur gott det gör mig. Jag får nog börja välja ut en eller två kvällar av veckans sju för att inte somna som soffpotatis. Jag börjar tro att det är hur man väljer ett innehållsrikt sätt för de kvällarna som faktiskt gör en piggare. För egen del tror jag att jag ska pröva ut den teorin. Det är härligt att du finns och jag beundrar din ärlighet kring din resa. Vi är så få kvinnor som vågar vara öppna när vår historia är brokig. Därför tror jag att det är viktigt att vi finns. Inte minst för att ge varandra stöd.

  3. Gunnel skriver:

    Ja, jag har upptäckt att det gäller bara att, helst två gånger, ta sig utanför det invanda, bekväma så går resten mycket lättare. Den tredje gången går av bara farten och så är det en ny vana.
    Jag är stolt över att jag, som ju i grund och botten är en ganska osocial person, numer i princip varje dag ”hänger med andra” och aktiverar mig med olika saker. Självklart fyller det ett socialt behov som jag tidigare fått genom ett arbete eller dylikt men det var inte utan ansträngning att ”ta sig ut”. Men, efter ett tag går det av bara farten och tro det eller ej, jag har det ibland stressigt att hinna med allt och alla ,-).
    Den eventuella lilla nackdelen är väl att jag får ett överstimulerat barn som kommer att sky allt som stavas aktivitet som pesten. Nåväl, den dagen den sorgen.

    • brittasblogg skriver:

      Jag har varit en av de där som alltid ville ha sällskap och alltid något att göra. När jag nu funnit ron att ta det lugnt och trivas i mitt eget sällskap blir jag lätt överdriven åt andra hållet. Jag känner det som om att jag får hålla i pendeln så den inte slår över för hårt åt andra hållet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge