Självmord

Min dotter bloggade i det viktiga ämnet självmord. Tillsammans med Ludmilla vars dotter tog sitt liv 2008 höll Fatou en föreläsning i fredags, något som de båda senare bloggar om. När jag läst både Fatous och Ludmillas blogg insåg jag hur lycklig jag är som inte förlorade min dotter. Det var så nära.

När jag läser och blir påmind om den här händelsen kommer alla de känslor jag gick igenom tillbaka. Minnet är mer ett känslospektra än de faktiska bitarna av vad som  hände. Jag minns smärtan, ilskan att hon försökt lämna mig på det sättet, maktlösheten och den ensamhet jag kände. Jag tror att det var första gången jag verkligen kände mig som den ensamstående mor jag alltid varit. Där fanns naturligtvis också en oerhörd glädje och tacksamhet över att hon hade överlevt. Jag upplevde mig oftast hjälplös. Hjälplös inför det som hade hänt och osäker på hur jag skulle handskas med det faktum att hon prövat ta sitt liv. Det var också en stor sorg att veta att mitt barn inte ville leva, men mest kände jag rädsla.

Den avgrund av rädsla jag kände var i många stunder fullständigt panikartad. I början var hon svårt skadad och helt beroende av mig för att klara sin vardag. Så den där tonåringen som precis börjat sin stora frigörelse från mig var helt plötsligt totalt beroende av mig för att klara sig i vardagen.

Jag minns speciellt en dag när hon hade kommit hem från sjukhuset och jag behövde handla lite matvaror. Fatou ville inte bli skjutsad i rullstol till affären och jag ville inte lämna henne ensam. Hon stod på sig att bli kvar hemma och jag hade inget val det var några varor som bara inte kunde vänta.

När jag kommer  till butiken får jag en kvinna före mig i kön. Hon är omständlig och blir aldrig färdig. Mannen i kassan är tvungen att gå bort för att kontrollera något hon vill veta. Inom mig växer paniken. I min fantasi ser jag hur Fatou återigen försöker ta sitt liv. Jag lämnar varorna i vagnen framför kassan och springer i panik därifrån. Jag springer allt jag förmår och väl hemma hittar jag Fatou hjälplöst sittande i sin rullstol oförmögen att göra så mycket mer än just sitta.

Senare kommer hennes vänner på besök och det händer att de vill ta med henne i rullstolen. Naturligtvis är jag tvungen att ge henne den lilla frihet hon kan få i sin situation, men vilken rädsla och oro jag bar på innan hon var tryggt hemma igen.

Det var många bottnar som vi skulle ner i innan jag skulle förstå den egentliga orsaken till det här självmordsförsöket. Det var en annan typ av smärta. Vi tog oss igenom och jag får aldrig glömma att vara tacksam över att vi kom till en punkt där hon ville leva och jag lyckades bygga upp så mycket tillit i att det var på riktigt så att jag slapp att alltid vara rädd för att det skulle ske igen.

Jag är övertygad om att det här är ett ämne vi måste våga prata om. Det fanns så mycket ensamhet när det här hände oss. Fatou blev ensam i sitt självmordsförsök och jag var ensam i min reaktion och rädsla. Så här i efterhand kan jag se att det var så mycket vi skulle ha behövt stöd i som vi aldrig fick. Då var det svårt att uttrycka vad vi behövde eftersom vi var så ”utslängda i det  kaos vi levde med”, så det var svårt att då sätta ord på vad vi behövde. Det kändes inte heller som om någon annan kunde ge den hjälp vi saknade.  Idag tror jag att vi skulle kunna se vad vi borde ha fått hjälp med.

Det är viktigt att förstå att många människor, speciellt yngre, funderar på att ta sitt liv. För dem är det väldigt viktigt att Ludmilla och Fatou finns där modiga nog att prata om det.

Gå också in och läs vad  Weronika skriver om självmord, vilket är mycket starkt.Kolla också in den här länken som är en manifestation för att sträva efter en nollvision mot självmord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i debatt, familj, känslor, tankar, tillfrisknande och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Självmord

  1. Maria skriver:

    Är inte så svårt att visa mod kärlek och vänskap till en så fin människa som dej!/ Maria

  2. weronika skriver:

    Hej Britta!

    Jag har länkat din sida från min sida idag. Hoppas det gick bra?
    Om inte så får du säga till så tar jag bort länken.
    Har uppdaterat min berättelse idag.
    Kram

  3. Maria skriver:

    Hej! Försöker att hålla mej uppdaterad om din fam(är ju inte den som är flitigast vid datorn el telefonen), så jag har varit inne & läst din sida ibland. Läste om självmordförsöket, sama känsla som för många år sedan kom upp igen, hur kunde jag vara hemma just den dagen!? Av alla dagar!! Kommer sedan så väl ihåg när vi ville gå ut och den där konstiga känslan som dök upp. Förstår den nu. Är så glad att det går bra för dej! Mycket av det är väll den härliga och positiva sida hos dej! Kram Maria

    • brittasblogg skriver:

      Hej Maria. Roligt att höra från dig. Ja, du var ju där så att när jag skrev det här inlägget var det ju inte så konstigt att mina tankar också gick till dig. Jag minns era besök på sjukhuset som för en stund gav mig ”friheten” att gå ut och röka. Och som sagt jag minns våndan när ni senare tog rullstolen och gick ut med Fatou. Men Gud vad skönt att ni fanns där. Hon hade verkligen riktiga vänner runt sig. Tack för det. Tänker lite förvånat just nu att jag aldrig tackade er för att ni fanns där och att ni stod kvar, men det gjorde ni. Det var väl sånt kaos bland mina tankar och känslor att det helt enkelt ”föll” bort. Men tack för det. För att du finns och för att du fanns den gången. Du ska veta att vi behövde dig då, både Fatou och jag.

    • Maria: Jag berättade just förra veckan i min föreläsning att det när man väl har bestämt sig för att försöka ta sitt liv, så är det inte så mycket som kan ”trigga” eller ”stoppa en”. Jag tror inte händelseförloppet haft någon skillnad, om du varit i skolan den dagen, Maria. Däremot tror jag att man kan förhindra långsiktigt när någon mår dåligt. Men i ditt och mammas fall och många andra också, för den delen, så tror jag att ni gjorde vad ni kunde med de kunskaper ni hade då och det är gott nog! Men jag kan inte nog understryka att ni inte hade någon som helst skuld i mitt självmordförsök, däremot tror jag, eller rättare sagt jag är helt övertygad om att det mod och den kärlek och vänskap ni visade mig efteråt, hjälpte mig att ”vända” från att inte vilja leva, till att verkligen vilja leva! Jag är er evigt tacksam nu och för alltid, för att ni fanns där för mig då och att ni finns i mitt liv idag! ♥♥♥

  4. LiLo skriver:

    och weronika som också skrev här

  5. LiLo skriver:

    Om jag kunde komma på något att skriva som visar hur modiga och kloka och härliga ni alla är så skulle jag göra det!

    Jag har ingen alls erfarenhet av psykisk sjukdom i min närhet och är tacksam att få en liten aning om vad det kan innebära.

    Så bra att det finns bloggar där man kan skriva om sånt, människor som gör det och andra människor som läser och förhoppningsvis lär sig lite!

    Kram till Britta Fatou och Ludmilla

  6. OM mig, ska det förstås stå! Inte AV mig!

  7. Läser era fina ord av mig och drabbas genast av Jante som sätter sig där på min axel. ”Du ska inte tro att du är någon…” Jo, jag är NÅGON och det är vi alla. Försöker suga åt mig av alla fina ord och ja, Ludmilla du har rätt. Jag har fått mycket av min fantastiska mamma! Och mamma, du har också rätt: Ludmilla är gjord av samma virke som dig! Och mig, kanske… ;-)

  8. Ludmilla skriver:

    Hej Britta, Fatous mamma.
    Jag har ju haft förmånen att få lära känna din dotter. Hon är makalöst modig den kvinnan. Det får mig att tänka på något som någon sa till mig när jag berättade om hur fantastisk Linnéa var. Hon skrev t ex så mycket fina lappar till mig och var kärleksfull och omtänksam. Det personen sa var att det visade att Linnéa hade fått mycket kärlek och omtänksamhet. Någonstans måste hon ha lärt sig det ifrån. De orden har stärkt mig även i stunder när jag känt mig svag och skuldkänslorna och känslorna av misslyckande har tagit över.

    Den makalösa kvinnan Fatou har också en mamma. Jag skulle tro att den mamman också är en makalös kvinna. En modig sådan.

    Tack för att du vågar skriva om självmord. Det är det enda sättet att öka kunskapen och minska tabun.

    Ludmilla

    Mamma bland annat till Linnéa 14 år, som tog sitt liv 2008

    • brittasblogg skriver:

      Tack Ludmilla för de vackra orden. De stärker och i vissa stunder behövs de mer än andra. Även om jag jobbar mycket med mig själv, så finns det naturligtvis stunder då skuldkänslor och känslor av misslyckanden är starka. Men aldrig ska det få mig att tystna, för jag tror att vi alla behöver prata om det svåra. För att överleva, för att hjälpa andra att överleva. Ja, du har rätt Fatou är en fantastisk kvinna att jag är så glad över att hon finns är säkert lätt att förstå.

      På tal om modig, du har väl hört det förr, men du är modig. Kram

  9. weronika skriver:

    Sant de du skriver. Har nog aldrig tänkt i dom banorna faktiskt.
    Eller så är det så att jag personligen varit så fokuserad på mina barn och min sorg process.
    Kram

    • brittasblogg skriver:

      Det känns starkt när jag tänker på det du skriver. En småbarnsmamma som förlorar barnens pappa genom att han tar sitt liv. Tänker på min mamma som berättade hur ensam och även arg hon kände sig när pappa dog och vi barn var små. Han dog på grund av sjukdom och ändå kände hon det som om han svek oss. Jag är i vart fall imponerad

  10. weronika skriver:

    Hej Britta!

    Absolut att du ska göra det. Man blir så himla berörd av denna kvinnas berättelse. Att så öppet och enkelt förklara hur det känns.
    Jag tittar ofta på det och försöker sätta mig in i deras situation.

    Som jag ser de idag så är det mest synd om dessa människor, inte oss efterlevande för vi överlever på nåt märkligt sätt.

    Kram

    • brittasblogg skriver:

      Ja, men det finns sorg hos alla inblandade. Den är olika men lika fullt en sorg. Någonstans finns ju hellandet i en gemensam process istället för att var och en bär sin egen börda. Den gemensamma läkningen är ju möjlig, om man vågar, vid ett självmordsförsök. När självmordet är ett faktum är det möjligt att gemenskapen blir mer konstruerad och då möjligen med andra anhöriga. Jag vet inte, men tänker att det måste finnas vägar att gå för att kunna fortsätta att leva som nära anhörig. Kram

  11. weronika skriver:

    Gick en rysning genom kroppen när jag läste överskriften.
    Men eftersom jag följer dig troget så läste jag igenom inlägget.

    De aktuella ämnet är ju så gott som tabu belagt…*tyvärr*
    Vad är det som är så fel med Självmord?

    Mina söners pappa valde att ta sitt liv 2003 på en psyk klinik. Han hade 24 h bevakning men lyckades iaf med att ta sitt liv.
    Detta följer med mig dagligen. Fast jag tycker mest synd om honom som inte fick möjligheten att följa sina söner genom livet. Vi efterlevande klarar oss på nå´t konstigt sätt.

    Sörjer honom dagligen fast i positiv bemärkelse, han finns med oss hela tiden <3<3<3

    Idag pratas de om NOLLVISION inom trafiken!
    När ska vi få en NOLLVISOIN inom detta?

    Just nu pågår en kampanj i ämnet http://www.1500marschaller.se/

    Tack ännu en gång Britta för din blogg den ger mig styrka och kraft <3

    • brittasblogg skriver:

      Hej Weronika. Snacka om att jag blev berörd. Jag var in och tittade på videoklippet på din sida. Det tog starkt. Jag går in och lägger in det som en länk i mitt inlägg om självmord. Jag vill att andra ska se det. Kram

  12. Jeanette C skriver:

    Kram…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge