Att fastna i martyrskapet

Nog händer det från tid till annan att jag tar på mig offerkoftan. Inte för att det händer så ofta nu för tiden och det är så himla tråkigt att vara offer så att den brukar åka av rätt snabbt, offerkoftan.

Däremot har jag en bekant som nu har burit på koftan i flera veckor, ja det börjar faktiskt bli månader. Jag är väl medveten om att det är hon som är den lidande och jag borde inte bry mig. Men det väcker en del tankar i mig som jag vill dela.

Ett misslyckande som ligger på det personliga planet gör naturligtvis ont. Att tro sig själv om mer än man förmår händer oss alla. Det kan vara en smärtsam erfarenhet. Däremot blir man inte lyckligare av att fortsätta att blunda för sin okunskap. Det finns egentligen bara två möjligheter för att gå vidare. Det ena är att skaffa den kunskap man trodde sig äga men som inte räckte till eller så acceptera sin brist på kunnande i ämnet och lämna uppgiften för att göra något man klarar bättre.

Att bli kvar i ett förnekande av sitt misslyckande och skylla sina tillkortakommande på andra är att fastna i offerrollen. Hur tänker man?  Att andra ska låtsas att man kan det man inte kan och hjälpa till att dölja bristerna eller att omgivningen ska glömma vad man lovat att utföra när det står klart att man inte kunde. På något vis ska då ens egna brister och brutna löften bli andras ansvar.

Det är definitivt så att den som väljer att bli stackare och utsatt på grund av egna tillkortakommanden som den inte kan accepterar bromsar sin egen utveckling. Det blir  svårt att komma vidare och utvecklas i livet. Det blir alla andras fel och andra kan man ju som känt inte ändra på.  Själv står offret kvar som drabbad och vill inte ta sitt ansvar. Visst man kan lägga skulden på omgivningen, man kan försöka ge dem dåligt samvete genom att bättra på offerrollen med sjukdom, sårade känslor, ensamhet, skaffa allianser hos andra inte införstådda personer….., men nej det leder inte till några framgångar.

Jag skulle kunna låta bli att bry mig, men ibland kan jag irritera mig över hur martyrerna försöker utnyttja andra. Jag har tyvärr varit den som ganska ofta har haft svårt att sätta gränser mot martyrerna. De har lyckats få mig att tycka synd om dem och villiga att ta över deras ansvar, eller åtminstone beklaga dem trots att jag innerst inne vet att problemet ligger hos dem och att de själva måste ta sitt ansvar. Jag antar att det är därför jag låter mig provoceras av detta ynkliga tillstånd.

Jag tränar på att sätta gränser,precis som jag tränar på många saker jag fått insikt om och så sänder jag en tacksam tanke till de där insikterna jag gjort.

Nu har jag fått skriva av mig och jag sänder många tacksamma tankar över att jag för egen del inte har för vana att fastna i offerkoftan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i 12-stegsprogrammet, känslor, tankar, tillfrisknande, vardagligt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Att fastna i martyrskapet

  1. LiLo skriver:

    Allt klokt är sagt, så jag bara håller med jag!

  2. Agape skriver:

    Martyskap och offerkoftebeteende används av vissa som en mental drog där devisen tycks vara”varför njuta när man kan lida” .Precis som kemiska droger snor den livsutrymme för dom runt omkring och det är lätt för omgivningen att gå in i fällan pga feltolkning av snällhet/godhet/empati och ta över ansvaret.Vinsten för offerkoftan är ju att slippa eget ansvar ,stå i centrum och suga energi från andra.Till slut är alla inne i ett destruktivt beteende.Tack och lov till 12-steg och andra klokskaper.
    Lycka till med skuldsanering och tillsfrisknandet!

  3. Néa skriver:

    Vilken klockren beskrivning av min syster! Hon har burit den där koftan sedan hon föddes! Nja, jag kanske överdriver liiite. ;-)
    Skönt att se att andra tänker precis som jag. För ingen i min närhet verkar göra det. Tycker att det är hemsk oansvarigt av koftbärarna!

    Kommer att länka till dig från ett inlägg

    • brittasblogg skriver:

      Ja, koftbäraren slipper ansvar och kan alltid se bristerna hos andra än sig själv. De blir också energitjuvar i sin omgivning. Trots det är det verkligen synd om dem, inte av de orsaker de själva gör gällande, utan därför att de lever i offer-rollen. På sikt begränsar de sina egna liv och för det måste man tycka ärligt synd om dem. MEN det ger dem inte rätten att förpesta andras liv och de är bara de själva som kan klä av sig koftan. Det omgivningen kan bidra med är att inte svara på offer-rollen genom att ta över deras ansvar. Offren ska i det här fallet inte räddas.

  4. Pingback: Vems sanning | Vandrar vidare

  5. vandrar skriver:

    Ja man kan ju undra om det ena sättet att vara är mer sant än det andra. Jag hoppas i varje fall att han inte spelar medvetet.

  6. vandrar skriver:

    Jo det där kan man känna igen både från sig själv (men förhoppningsvis kortare stunder :) men framför allt från X:et som kan ägna timmar åt sin egen eländiga situation i varje fall mot mig. Därför blir det ju desto mer märkligt när jag talar med gemensamma vänner som tycker att han är så glad och så stark?

    • brittasblogg skriver:

      Ja, nog kan man tycka att det är underligt hur vi människor växlar roller från olika situationer och olika människor. När jag tänker så önskar jag bara att vara mig själv, oberoende av vem jag möter. Det kanske inte alltid är så lätt, men det verkar enklast, åtminstone för omgivningen :-) det blir väldigt konstigt annars när de två eller flera ”olika världarna” möts. Det är ju ganska förvirrande att se en stark och glad martyr framför sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge