Familjehem/fosterbarn

Ganska nyligt fick jag en kommentar av en kvinna som växt upp i olika fosterhem. Jag var inne och tittade på hennes blogg och den berörde mig starkt.

För en tid sen lärde jag känna en ung kvinna Sofia Rapp Johansson en fantastisk kvinna som också hon har växt upp i olika fosterhem. I en tvåårsperiod bodde hon i 11 olika fosterhem!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=O4q3Xs4r04s]

Gemensamt för de båda kvinnorna är att de farit väldigt illa och trots mängden av fosterhem de gått igenom har inte de sociala myndigheterna lyckats finna ett enda hem som tagit emot dessa trasiga flickor på ett värdigt sätt. Ingen av dem motsäger sig att de inte var i behov att omhändertas från sina biologiska föräldrar. I båda fallen var ursprungshemmet inget alternativ.

Dagligen läser jag i tidningarna eller hör på TV nyheterna hur fosterhemsplacerade barn farit illa och blivit utnyttjade. Ja, det bär mig emot att säga men det verkar som om de barn som ”bara” har blivit ekonomiskt utnyttjade får skratta sig lycklig. Utnyttjande av svårare art och övergrepp verkar vara vanligt hos de fosterhemsplacerade barnen. Ofta har barnet satts i en ständigt  förlorande  jämförelse med husets egna barn. Barnet har sällan blivit sett och dess behov av kärlek, uppmärksamhet, tid, bekräftelse… har inte blivit tillfredställt.

Jag vill här säga att det finns flera fosterhem/fosterföräldrar som gör ett bra jobb och ger hela sitt hjärta i det de gör. Heder åt dessa människor som med stort hjärta öppnar sina hem.

MEN och det här är viktigt, trots dessa bra fosterhem finns det alldeles för många dåliga fosterhem för att de sociala myndigheterna ska kunna fortsätta fosterhemsplaceringar med samma rutiner som de använder idag. För att skydda alla barn måste rutinerna, kontrollerna och godkännande av fosterhem förändras.

När jag satt på anstalt träffade jag många mödrar vars barn var fosterhemsplacerade. Bland annat fanns där en mamma som hade sina döttrar i yngre tonåren placerade i fosterhem som också var placeringshem för grova manliga kriminella i utsluss. Jag tycker det är olämpligt. Fosterhemmet har aldrig resurser att hålla dessa flickor under trygga former. Dessutom kan jag tycka att ett fosterhem inte bör tillåtas att ta emot så många individer som helst. Det blir en institutions liknande miljö men med väldigt få vuxna. Då måste ju en vanlig institution vara bättre eftersom man där efterföljer vissa regler om personaltäthet.

Vanligt var också att fosterhemmen sa ifrån sig placeringen när barnen kom upp i de mer svårhanterliga tonåren. ”Gärna tar de emot pengar för en stillsam 10 åring, men inga fjortisar.”

Mer regel än undantag var fosterhemmets motarbetande av kontakten mellan barnen och den biologiska föräldern. I många fall har barnet en relation och en önskan att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. I den mån det är möjligt menar jag att alla parter mår bra av det, inte minst barnet. När det gäller separerade biologiska föräldrar är lagen  tydlig med barnets rätt att ha kontakt med båda sina föräldrar. När det gäller fosterhemsplacerade barn saboteras ofta den möjligheten. Jag kan tänka mig att här finns det mycket som försvårar , men jag anser nog att fosterföräldrarna bör utbildas för att möta detta barnets behov att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Jag vet att det inte alltid är möjligt, men jag tror att det är möjligt oftare än vad som idag tillåts.

Vad skulle kunna förändras? Jag tror att synen på fosterhemmet och dess alternativ skulle kunna förändras. I Sverige har man tex ett absolut nej till att fosterhemsplaceringar av barn sker hos nära släktingar till barnet. Många andra länder prövar i första hand att placera barnen hos nära släktingar. Inte sällan hos mor-  eller farföräldrar. Svensk socialtjänst är absolut emot placeringar hos anhöriga och det sker endast med undantag och då ofta till ett så kallat mer permanent fosterhem hittats. Vilket som sagt senare inte visar sig vara så permanent. Jag vet ett par fall där ordningssamma mormödrar har kämpat för att få vårdnaden om sina barnbarn. Ingen av dem jag varit i kontakt med lyckades få vårdnaden om sina barnbarn. I ett fall dog barnets båda föräldrar och mormor sökte vårdnaden men fick nej.

Personligen tror jag att barnen skulle må bäst om de kunde placeras hos en trygg släkting som redan har band till barnet.

En annan sak jag upplevt som förvånar mig är att jag i två fall mött unga tonåringar som rymt från sitt fosterhem till kamraters hem. De har velat stanna hos kamratens familj och familjen i fråga har varit positiv. MEN sociala myndigheterna har sagt nej för att familjen för en tid tillbaka har haft ekonomiska svårigheter och har anmärkningar hos kronofogden. I vart fall i ett av fallen hade familjens ekonomi förbättrats och det fanns en upp gjord betalningsplan till Kronofogden. Och hör här! Familjen fick på grund av ekonomisk in stabilitet nej till fosterhemsplacering MEN eftersom barnet vägrade återvända till den gamla fosterfamiljen så fick barnet stanna i kompisfamiljen MEN UTAN BETALNING DÅ SOCIALTJÄNSTEN INTE KAN BETALA UT ERSÄTTNING FÖR ATT BARN BOR I EN FAMILJ MED DÅLIG EKONOMI. Dessa båda familjer lät barnen bo kvar utan ersättning vilket mer visar deras goda vilja än socialtjänstens eventuella logik. När socialtjänsten senare hittade ett nytt boende till dessa tonåringar flyttades de mot sin vilja till det nya hemmet.

I Norge brottas man med samma problem att barn far illa i en del fosterhem. Där har det diskuterats barnbyar i stil med SOS barnbyar för barn som ska placeras utanför hemmet. Tanken är små hus med några få barn i olika åldrar med husföräldrar. Fördelen skulle vara att det blev mer insyn och barnens säkerhet skulle öka. Tankar om vinstintresse skulle minska då husföräldrarna skulle anställas med normala löner. Husföräldrarna jobbar i någon form av avbytarsystem så att deras belastning blir mänsklig. Småskaligheten skulle ändå ge hemkänsla för barnen. Dessutom skulle förmodligen kontakten barn och biologisk förälder kunna få ett mer professionellt bemötande. Naturligtvis är en sådan lösning inte helt problemfri men som det ser ut idag är varje ny möjlig lösning viktig att pröva.

Jag googlade på barnbyar i Norge och fann tyvärr ingenting. Antingen går deras verksamhet under ett annat namn så att jag inte hittade den eller så har deras planer aldrig satts i bruk.

Idag betalas det ut ersättning till de barn som farit illa i sina fosterhemsplaceringar. Det är bra. Jag unnar dem varje öre. Jag hoppas att dessa människor i vuxen ålder får all den hjälp som krävs för att gå vidare. Men mest upptagen känner jag mig av att vi skapar resurser och förutsättningar för att minska risken att inte nya generationens fosterhemsbarn går samma öde till mötes. Socialstyrelsen och socialtjänsten måste vara öppen för andra lösningar och de måste ändra rutinerna för kontrollen av fosterhemmen. Ett barn ska inte kunna fara illa under hela sin uppväxt i hem som utsetts av socialtjänsten utan att det upptäcks  i ett tidigt stadium. Med mål naturligtvis att det aldrig ska kunna ske. Ny lösningar är kanske i ett start skede  mer kostsamt, men då kan man ju fråga sig vad människor som farit illa i ett fosterhem kommer att kosta innan det rehabiliterats om den någonsin klarar att rehabilitera sig.

Slutligen det här är inget angrepp på fosterhemmen. Många av dem gör sitt bästa, men så länge det finns fosterhem där barn far illa eller mycket illa är den här diskussionen viktig att föra fram. Och som sagt idag är rapporteringen enorm om barn som far illa och har farit illa när samhället har placerat dem för vård. Våra politiker har verkligen ett ansvar här som de borde tvingas att ta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, debatt, familj, politik, tankar och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Familjehem/fosterbarn

  1. habanero skriver:

    Så viktigt ämne du skriver om.
    Enligt lagstiftaren ska man ju göra det som är ”barnets bästa”. Har sett även det motsatta till det du berättar. Nämligen att en styvpappa fått vårdnaden av sin dotter och sin styvson efter att barnens mamma dött och under sin sjukdom inte orkat driva igenom skilsmässan som hon hade bestämt att göra, för barnens bästa.Trots att det fanns många som kände barnen väl och som vittnade mot honom i rätten, så blev det som det blev. De sociala myndigheterna, och rätten köpte det vackra paketet som en charmig man med psykopatiska drag sålde, utan att blinka. Det blev som det blev,precis som alla runt omkring hade befarat för barnen.

    Det finns kunskap, det finns utbildning. Men både rättsväsendet och de sociala myndigheterna,bortsett ifrån några undantag, verkar anse sig fullärda. Därför fortsätter barnens lidande.

    • brittasblogg skriver:

      Ja, det finns naturligtvis ingen strävan att familjemedlemmar per automatik ska bli vårdnadshavare för barn som fosterhemsplaceras. Allt måste göras till barnets bästa och i de fall det är en bra lösning bör släktingar vara ett alternativ. Det viktigaste är väl att utifrån rådande situation att socialtjänsten börjar se över sina rutiner.

  2. Sara skriver:

    Jag tycker att en släkting som inget heldre vill än att ta hand om barnet i första hand ska få det. Det är så galet att de inte är så men har förstått av en plasering som gjordes här i Piteå efter att alla i familjen förolyckades förutom en ett åring att man inte gör det trots att de fanns syskon till föräldrarna som ville ta hand om barnet.

    • brittasblogg skriver:

      När jag hör sånt här blir jag verkligen ledsen. Det är något som inte stämmer med socialtjänstens bedömningar. Och de vägrar att omvärdera sitt synsätt trots alla larm rapporter om barn som far illa. Det är verkligen illa.

      • Jag har dock för mig att jag läst att man sedan några år ändrat sina bedömningar när det gäller släktingar just efter en debatt om detta. Jag tror att man idag i många fall, ser sig omkring just i släktskapet, om jag inte missminner mig helt!

        Viktig debatt, dock, som jag även haft på min blogg och trots att jag skrev att många familjehem är fantastiska så fick jag mycket kritik från familjehemsföräldrar som ansåg sig ”påhoppade” av den mediala debatten. Det är förstås synd om de som gör ett bra jobb, men som i alla debatter är det viktigt att granska och lyfta fram även problematiken: http://tonarsmorsa.se/2007/08/debatten-om-barn-som-farit-illa-hos-fosterfamiljer/

        • brittasblogg skriver:

          Det är ju bra om det skett ändringar på punkten om släktingar. Det visste jag inte. Att fosterhemsföräldrar motsätter sig den här debatten är ju sorgligt. Det är ju faktiskt så att de seriösa fosterhemmen är de som skulle kunna tillföra debatten bäst kunskap och lyfta upp den till en nivå som skulle kunna lära socialtjänsten en hel del. Dessutom anser jag att en sådan viktig debatt inte får underhållas från allmänheten, så om en eller annan fosterhemsfamilj tar illa upp så får de nog göra det. Det är väl troligen så att om folk i allmänhet börjar lyfta fram frågan som viktig är det de som i högsta grad påverkar politikerna att ta bra beslut i frågan. Men där vet jag att vi är enig. Kram mamma

  3. Rosbarn skriver:

    Hej
    Bra inlägg och tackar för länkningen, du har helt rätt i att man behöver se över hur placeringar görs. Att se om det finns någon släkting borde ju ligga närmare till hands än att placera sköra trasiga barn hos vilt främmande männsikor. Finns det inga blodsband så finns det sällan någon djupare känsla för barnet när det väl krisar för dem själva.
    För om man som jag under hela uppväxten av olika anledingar får bryta upp och starta om med ny familj på ny ort så blir man väldigt rotlös till sist. Man tappar inte bara sina ”bra” släktrelationer utan även vänner, skolkamrater etc.

    Som manglad i systemet så har man även fått se att det för många handlar om bekräftelse och pengar. Men det finns säkerligen ett och annat guldkorn därute som gör ett fantastikt jobb :)

    Följ gärna min historia på bloggen så får du se hur det artar sig :)

    Må gott

  4. vandrar skriver:

    Ett angeläget och svårt ämne, att alla barn ska ha det bästa känns så självklart. Jag kan inte så mycket om regelverket men jag förfasas över om det är så att man inte i första hand kan placera hos släktningar? Det skulle vara intressant att höra motivet. För egen del känns det som om det skulle vara det absolut bästa i första hand och om det inte fungerar i så fall hitta andra lösningar.

    Och logiken i att inte betala till de som varit/är i ekonomiska svårigheter men som på alla andra sätt verkar vara det bästa alternativet verkar ju inte heller helt genomtänkt?

    • brittasblogg skriver:

      Jag är enig i det säger. Det med att inte placera hos släktingar har luddiga motiv. I ett fall jag känner till var det att man var rädd att mormor skulle ta för mycket hänsyn till den biologiska mamman. I ett annat fall var det att hennes dotter var missbrukare och då måste hon som mamma ha misslyckats alltså var det ingen bra idé att placera barnbarnet hos henne. Vilket är sorgligt då det förekommer att även barn med trygg uppväxt blir missbrukare. En vanlig motivation är att mor- och farföräldrar är för gamla för att rent biologiskt kunna vara barnets förälder. Vilket också är konstigt i ett land där föräldrar blir allt äldre innan de väljer att skaffa barn. De är de motiveringar jag hört och det finns säkert andra.

      Att inte placera barn i familjer med dålig ekonomi är märkligt. Möjligen är motivet att barnen inte ska bli ekonomiskt utnyttjade. Men man kan ju fundera vad barnen blir i storfosterhem där det placeras både barn och kriminella. De drivs, som jag ser det, som en vinstgivande storindustri. Där antalet omhändertagna i förhållande till en eller två fosterföräldrar aldrig kan få den tid de behöver. Där har definitivt det ekonomiska styrt fosterföräldrarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge