Rädslor

Ibland tittar jag in hos 5 söner och 1 man blogg. För någon dag sen hade hon som blogginlägg mina rädslor. Jag tyckte det var ett bra inlägg. Eftersom jag nu har haft en del torka på blogginlägg tar jag hennes idé och skriver om mina rädslor.

Mina allra största rädsla är att det ska hända min familj någonting. För att vara helt ärlig så är den rädslan så stor att jag knappt vågar tänka tanken.

Jag försöker skydda mig med att det händer inte mig och min familj. Men det är inget trovärdigt skydd då alla mina tre syskon har tappat ett av sina barn. Jag vet att det kan hända och ingen är skyddad. Den rädslan är ingen vanlig rädsla utan en skräck. Jag ska inte gå för djupt in i den rädslan, men jag tror att jag skulle ha svårt att leva om jag förlorade ett barn eller ett barnbarn. Det finns något behagligt och naturligt i att den äldre generationen lämnar livet före de yngre.

Så har jag de små världsliga rädslorna inte att förringa men trots allt möjliga att leva med. Jag är rädd att ta för mycket plats och framstå som någon besserwisser. Förmodligen för att jag kan ha svårt för den typen av människor. Jag är paradoxalt också rädd för att inte stå upp för den jag är, alltså ta för lite plats.

Jag är konflikt rädd men också rädd för att inte sätta gränser.

I det motsägelsefulla vilket är typiskt för mig, å ena sidan å andra sidan,  ligger  det att hitta balansen. Jag tränar och i träningen kan det ibland bli en hel del ältande. ”Hur ska jag göra nu, blev det här rätt eller…”

Jag försöker finna ”regler” för att gå emot mina rädslor. Är det så att en tanke ständigt följer mig, så det blir ett återkommande ältande så är det helt klart att jag måste göra något. Jag funderar vad som stör mig ser efter vad som är mitt ansvar och vad jag måste ta upp med andra berörda. Jag prövar att vara ärlig inför mig själv och rak och öppen inför andra. Det att vara öppen blottar en sårbarhet som bara det kan vara skrämmande och att vara rak är ibland obehagligt då jag är rädd att såra någon.

En viktig sak är att jag har lärt mig att gå tillbaka. När jag gör fel eller lovar för mycket har jag börjat att gå tillbaka. Jag säger att jag tänkt över saken ber om ursäkt när jag gjort fel och ber att få ändra något som jag borde ha sagt nej till eller till och med kan jag gå tillbaka till en händelse och säga att jag blivit sårad, alltså sätta gränser som jag inte riktigt klarade när det skedde. Just det här att jag lärt mig att gå tillbaka när jag i efterhand inser att något blev fel har blivit ett av mina viktigaste verktyg när det gäller att gå emot mina rädslor. Det blir en annan tyngd i mina beslut och de är tagna med större klokhet.

När jag tänker efter finns det många rädslor i vardagen. Ofta är de förknippade till andra människor. Vissa rädslor är nog bra då de håller tillbaka både bufflighet och självcentrering. Andra rädslor är bra att gå emot då det bidrar till att relationerna blir enklare då de inte inskränks av en massa oärlighet och outtalade tankar.

Viktigaste av allt är att gå emot de rädslor som gör att vi inte vågar leva våra liv som vi vill leva dem. Jag lyckas långtifrån alltid, men jag har en viktig devis i mitt förhållande till livet och dess svårigheter ” jag tränar”. Det gäller inte minst när det gäller att gå emot mina rädslor.

En annan av mina rädslor är fördomsfulla människor. De där som tror att de är bättre för att de är vita, har pengar eller makt. De som dömer ut andra och ger andra skulden utan att se på sig själv. De söker hellre felen hos andra än ser på sina egna problem. De människorna skrämmer mig. Jag gör allt jag kan för att undvika dem. Jag vet att de oftast är så fast i sina förställningar att det är omöjligt att  förändra alltför inskränkta åsikter. De skrämmer mig och jag undviker dem. Fanatism är jag också rädd för. Religiös, politisk eller annan typ av fanatism har aldrig gynnat mänskligheten och jag skyr det som pesten.

Hysteriskt rädd är jag för råttor. Dem undviker jag också. Jag är löjligt rädd och skriker högt när jag ser dem. En kvinnlig vän sa att hon aldrig sett mig vara så kvinnlig som när hon såg min reaktion på en råtta.

Åk rädd efter alla mina bilolyckor. Det är en rädsla som bara växer med tiden. Det är synd om de chaufförer som har mig till passagerare.

Nej nu slutar jag mina rädslor blir bara fler och fler ju mer jag tänker på det. Och faktum är att rädslor kan vara så mycket och på så många olika områden.

Vilka är dina rädslor?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, filosofiskt, känslor, tankar och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Rädslor

  1. vandrar skriver:

    Att det ska hända mina barn något är verkligen den värsta skräcken, ibland känns den ohanterbar och jag måste verkligen lägga band på mig för att släppa greppet, för det måste man ju, ingen vill ju leva under ständig övervakning!

    Jag trodde också att jag skulle vara mer rädd för att vara ensammen nu när jag brutit upp men det känns faktiskt mest skönt!

  2. whitelady7 skriver:

    Tack Britta för dina kommentarer *under mitt skal*.

    Min rädsla är kyla. Både den man möter från andra, och den som ….kanske… väntar. Kanske, för vi vet ju inte.

    Men den värsta är nog ändå den vi möter ibland här i jordelivet. Den förlamar, det gör den.

    Men så möter vi värmen, hos familj och hos okända. Det betyder så mycket, speciellt den där oväntade, den vi inte gjort något för att *förtjäna*.

    En sån värme ger du. Tack. Ett väldigt litet ord, bara 4 bokstäver, men det är 4 bokstäver från mitt hjärta till dig. Det ger värme i mitt liv.

    Eva

  3. Jeanette C skriver:

    Hej Britta.
    Jag e rädd för RÅTTOR vidriga varelser,getingar(allergisk), ormar, mörker ibland men min största rädsla är att det skall hända min familj något frmförallt mina barn!!

    Kram

  4. amanda anderson skriver:

    Delar din rädsla för råttor, min gäller även möss. Särskilt om jag ser en som ligger still och ser död ut, får för mej att dom spelar döda och hoppar upp om jag kommer närmare vilket skulle göra att jag dog på fläcken.
    Men min allra största rädsla är att jag lever till jag blir 100 år eller mer. Det är mitt värsta skräckscenario. Fy fan va hemskt. Att ta livet av mej is not an option, jag är för feg för det. Dessutom skulle jag få tillbringa år vid datorn och leta efter den optimala metoden. Och skulle jag hamna på långvården, då jävlar är jag illa ute.
    Fy fan, det här kräver en snus.

    • brittasblogg skriver:

      Ja, visst är råttor äckliga. Är helt med på att möss räknas till råttor. Att bli gammal skrämmer mig inte så mycket om jag får vara frisk och klar i huvudet. Däremot gammal, gaggig och sjuk då är döden att föredra. Tycker konstigt nog att det är skönt att vi inte tar våra egna beslut. Det finns något vilsamt i att veta att livet tar oss dit vi ska utan att vi styr så mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge