Bokrecension

Lo Kauppi; Bergsprängardottern som exploderade

Nyläst och är mycket imponerad. Lo Kauppi skulle kunna bli långrandig, hon skulle kunna bli uttjatad, men det blir hon inte. Hon berättar om ett liv som ung missbrukare med ätstörningar. Hon berättar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa och en medberoende mamma. Hon berättar trovärdigt och det finns bärkraft i hela hennes historia. Historien är inte diffus på grund av skam och skuld. Den är rak och faktiskt bara berättad. Det finns en styrka i det.

Hon berättar senare om sitt tvångsomhändertagande enligt LVU och ”vården på Örträskkollektivet”. Det är ett tvångsomhändertagande hon längtat efter. Hon vill inget hellre än att bli frisk från sitt beroende och från sina ätstörningar.

Problemet  är att Örträskkollektivets personal redan satt sina etiketter på henne och de övriga ungdomarna. De frågar inte och är inte ens intresserad av att veta vem Lo (då under namnet Lena) är. De har redan diagnosen, hennes historia och hennes problem klart för sig. De tror sig veta allt och Lo´s medverkan är inte efterfrågad trots att det är hennes liv. Hon blir inte sedd och det finns en mur mellan henne och personalen lika skadlig som den som fanns mellan henne och den alkoholiserade pappan.

Det är en bra beskrivning på ett så kallat Hasselakollektiv och deras sätt att arbeta. Själv arbetade jag under några år på ett av kollektiven, Timråkollektivet, och jag måste tyvärr skriva under på det Lo beskriver. För egen del känner jag ingen stolthet över det arbete som bedrevs där. Till mitt försvar kan jag kanske säga att jag försökte göra skillnad och att jag faktiskt lämnade ett behandlingsprojekt som inte fungerade. Precis som Lo säger förminskades de ungdomar som kom dit. De som inte ”var med” blev fiender och behandlades därefter. Hos Lo födde det en känsla av hat och en längtan efter hämnd. När hon förlorat det mesta av sin styrka och den kraft som trots hennes missbruk och destruktivitet burit henne så förklarar en av de manliga ledarna henne sin kärlek och de inleder ett sexuellt förhållande. Även när det förhållandet upptäcks så är det Lo de tar avstånd från och inte ledaren. Senare tillåts hon också att flytta samman med ledaren då hon inte anses passa in i gamlinghuset som är kollektivets andraårs-behandling.  Det gör ont att med min bakgrund säga att jag inte är förvånad. Det skulle göra de där åren jag jobbade på kollektivet lite värdefullare men så är det inte. ”Jag är inte förvånad”.

Bokens styrka och hopp är sista delen då hon inser att de inte kan skambelägga henne eller anklaga henne för att hon skall tillfriskna. Hon har två sjukdomar att ta hand om drogmissbruket och matmissbruket. Det är starkt när hon inser sin maktlöshet och styrkan i det erkännandet. Det är vackert när hon söker upp en präst för att lämna över sitt fjärde steg, hon gör alltså femte steget inför en präst. Det är vackert och det är det mod en beroende behöver för att tillfriskna.

När hon tillfrisknar blir också kärleken till pappan lättare att ge. Hon bönar för att han ska söka samma tillfrisknande som hon själv funnit, tyvärr blir det inte så. Pappan, precis som de allra flesta med beroendesjukdomen, dör i sjukdomen.

Lo ger hopp. Hon visar att det finns en väg ur beroendet, såväl drogerna som matstörningarna. Det är en kamp, men just insikten hon har fått för att hantera sin sjukdom bär hon som en gåva. Hon bär den som en skör gåva vidare till läsaren. Det är vackert, det ger hopp, det är 12:e steget. Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i 12-stegsprogrammet, Allmänt, andlighet, bokrecension, debatt, missbruk, tankar, tillfrisknande och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bokrecension

  1. Den BOKEN ser jag fram emot att sätta tänderna i! :-) Tack för tipset!!

    • brittasblogg skriver:

      Ja, det är en läsupplevelse. Den står här i bokhyllan och väntar på dig. Den ska inte stå i bokhyllan den ska läsas. Jag måste säga att Lo Kauppi har satt sina avtryck. Ibland brukar jag roa mig med att tänka på vilka kändisar jag skulle vilja samtala med, , det är några legendariska ledare, några få musiker men mest blir det författare, nu har jag en till på min lista.

  2. Agape skriver:

    Ja visst är Bergsprängardottern en stark kvinna.En gång i tiden var det meningen att jag skulle jobba på ett s.k. systerkollektiv till Hassela men efter en vecka gick jag därifrån helt chockad av den totala avsaknaden av seriös pedagogik och personalens inställning till ungdomarna.
    Hoppas läkningen av ryggen går framåt och tack för en bra blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge