Namedropping

Ett relativt nytt fenomen idag är så kallad namndropping. Det fungerar så att jag vid väl valda tillfällen råkar nämna att jag känner någon betydande person. Att råka nämna mitt möte, bekantskap och/eller släktskap med en kändis, det är namndropping. Det viktiga är att man bara som i förbifarten råkar nämna det betydelsefulla namnet. Meningen är då att den eller de som lyssnar ska bli imponerad och utropa; ”Menar du den XX” . :-) Eller i det minsta har man en tyst känsla av att man blivit något mer med sin bekantskap till en känd person..

Det blir  ytligt och faktiskt sorgligt. Jag som person blir inte något av mig själv och duger inte som den jag är. Jag blir lite mer och växer av att låta omgivningen förstå att jag är lite mer eftersom jag känner en kändis.

Förmodligen ligger denna förseelse  nära den önskan många har att bli en kändis. Alltså bara kändis. I ett antal intervjuer har jag hört barn, tonåringar och unga vuxna uttrycka en önskan att bli kändis. Inte en känd idrottsstjärna, skådespelare, dansare, musiker, författare…., utan bara kändis oberoende hur och med vad. Jag blir  något mer genom att känna ”rätt personer”. Jag är någon när jag syns. För mig låter det tomt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, debatt, tankar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Namedropping

  1. vandrar skriver:

    Det är väl det som är alla ”såpornas” framgångsfaktor, att människor som egentligen inte är kända för en prestation blir kända som person. Inget jag skulle vilja göra själv men å andra sidan trodde jag nog för några år sedan aldrig att jag skulle blogga i någon form av offentligt rum heller…….

    • brittasblogg skriver:

      Det är sant med såporna plus att de som blir antagna oftast är de gränslösa. Att skriva är för mig något kreativt. Ibland kan skrivandet vara bearbetande men det är fortfarande kreativt. I bloggen väljer man ju också hur hög integritet man vill ha. Och den gör oss väl knappast känd. Men jag hjåller absolut med dig för några år sedan hade jag inte en tanka på att blogga öppet, även om jag hade en anonym blogg med min dotter, som numera inte är anonym.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge