Teaterrecension

Vem har sagt att det ska vara vackert, Scen Kaskad, Blackeberg Stockholm. 

Den 28 maj var jag på en teaterföreställning på Scen Kaskad. Upplysningsvis i sammanhanget ska sägas att Scen Kaskad också är min arbetsplats, då jag där jobbar med ett projekt som kallas KulturKlivet. Utifrån det kan jag väl säga att min recension inte är helt ofärgad av att teatern och deras uppförande och arbete också är mina arbetskamrater.

 Pjäsen är en realistisk beskrivning av en dysfunktionell familj, med en gravt alkoholiserad far och mycket våld.

Förutom att pappan misshandlar sin fru, misshandlar han också de två sönerna i familjen dessutom utsätts  de två yngsta av barnen för sexuella övergrepp, yngsta sonen och dottern.

Pjäsens här och nu är 30 år efter deras traumatiska uppväxt. Familjen är nu samlad efter att ha begravt sin mamma. Pappan sitter i rullstol gravt förlamad efter en stroke.  Äldste sonen som är präst är på besök i familjen på grund av begravningen. Dottern också hon alkoholiserad bor hemma hos pappan tillsammans med sin tonåriga son för att vårda pappan. Yngste sonen finns inte längre.

Samvaron blir inte någon minnesstund  över modern utan en stund då alla de onda minnena tillåts att lyftas fram i ljuset. Allteftersom dottern dricker sig berusad blir minnena mer makabra. I stunder försöker de tysta och förneka barndomens helvete. Ofta kastar de skulden på varandra i andra stunder prövar de att göra gemensam sak i att förneka den värld de har levt i.

Pjäsen är väldigt stark, sorgligt gripande men där finns också inslag av en väldigt svart humor. Det är lätt att dras med i den maktlöshet som barnen har befunnit sig i. Jag upplever den som en bra beskrivning på hur en familj tvingas leva där alkoholen styr och våldet har blivit vardag. Det är också en bra beskrivning på hur de vuxna barnen med denna bakgrund inte förmår att leva sina liv utan bara orkar överleva, ofta med livsmönster som upprepar barndomens trauma.

Ett spännande konstnärligt inslag gör regissören Anne-Li Ramirez när hon blandar in film på teaterscenen. På scenen spelar skådespelarna en här och nu situation, samtidigt rullar en film i bakgrunden som visar hur barnen växte upp och hur familjen såg ut i sitt värsta förfall. Det ger pjäsen ett djup och förståelse som är genialisk. Pjäsen är mycket bra. I slutet finns en öppen dialog mellan dottern och hennes son. Den dialogen skulle kunna vara det hopp som pjäsen i övrigt saknar. Hoppet som är så  viktigt att se. För även ur de mest trasiga förhållande kan en individ tillfriskna om hon vågar möta sin historia öppet och ärligt.

Rollmässigt  görs fina karaktärer av alla skådespelarna. Nämnas bör dock Rolf Jenner som gör en trovärdig roll av en förtvivlad och förlamad man. En roll som med små medel, utan rörelser eller språk ändå lyckas skapas till en levande och trovärdig person.

Kristina Rådström gör också en levande roll som den alkoholiserade dottern.

För vårsäsongen har Vem har sagt att det ska vara vackert spelats färdigt på Scen Kaskad. Den kommer under juni att turnera på fängelser, skolor och institutioner. Efter semestern återupptas turnern. Möjligen kommer ytterligare någon föreställning att ges på Scen Kaskad till hösten. Jag hoppas att ni som inte sett pjäsen får en chans att se den då den är mer än sevärd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt, familj, känslor, missbruk, tillfrisknande, våld i nära relationer och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge