Bokrecension

Toni Morrison; Paradis

Toni Morrison är en av mina absoluta favoriter. Jag läser ofta  hennes böcker flera gånger så också Paradis. Jag hittar alltid nya upplevelser i en redan läst handling. Det är en märklig känsla, att se något nytt i det jag trodde att jag kände.

Personerna i hennes böcker väljer ofta det annorlunda. Livet pressar på och lösningarna är inte där man tror de finns, de söks i andra former. Som läsare får jag följa personernas val i deras inre resa. Valen går att förstå för läsaren, men de  personer som finns i bokens handling  får inte samma möjlighet. För dem blir valen svåra att förstå.

I Paradis väljer en grupp kvinnor att söka sig bort från ett liv de inte längre vill leva. Sårade, rädda och i hela sin känsla av utanförskap och ensamhet söker de sig till ett övergivet kloster.  Andra kvinnor kommer till  klostret för att hämta kraft för att  senare återvända till det liv de kommer ifrån. Där bildas  en gemenskap mellan kvinnorna. Den har inte sin grund i likheter mellan kvinnorna utan snarare ett accepterad av varandra i all sin olikhet.

Den närliggande staden är ett centra endast med svarta amerikanska medborgare. Den har växt upp som en ” fästning” mot den fientliga inställning som levde bland den vita befolkningen i USA på 40-talet. Bokens handling är 70-tal, men den svarta identitet som präglar staden lever fortfarande stark i stadens befolkning och främst bland de ledande i staden.

Nya tider blir ett hot för den stad som genom isolering och ett fast grepp om gamla traditioner försöker bevara sin egenhet. Viljor att förändra står mot krafter att bevara. I brytningen uppstår nya svårigheter, tragedier som delar av befolkningen ser som olyckor, dåliga omen…

Det övergivna klostret med kvinnor vars liv är så annorlunda än invånarnas i staden har länge fått leva sitt egna liv. Nu när nya krafter stör stadens trygghet och rädslor växer fram inför de nya  blir kvinnorna syndabockarna. Likaväl som boken berättar kvinnornas inre resa för att ta beslutet att ställa sig utanför världen, så får man följa den inre resan för de beslut invånarna i staden tar.

Rädslan för det föränderliga, att se att krafterna kommer inifrån  eller ens närmaste omgivning är svårt att erkänna när man är rädd. Ännu svårare är det att erkänna att förändringen inte går att stoppa. Trygghet på gamla grunder är inte längre möjlig och det får sina konsekvenser.

Toni Morrison är oslagbar när det gäller att skapa våra inre draman. Jag  behöver inte hålla med när bokens personer tar sina beslut, men hon  får mig att se det logiska i de mest vanvettiga besluten. Att få följa en persons inre drama är bland det mest spännande jag vet. Därför är Toni Morrison min absoluta favorit. Absolut oslagbar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i andlighet, bokrecension, filosofiskt, känslor, tankar, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bokrecension

  1. Weronika skriver:

    Hej Britta!
    Satte andan i halsen när jag började läsa din 1:a bok recension.
    Västerbotten andan….*ryser*

    Min närmsta och absolut bästa vän avled hastigt för 1½ vecka sedan och han kom från Västerbotten. En riktig norrlänning.
    Jag sitter i skrivande stund och tänker så de knakar men kommer inte fram till varken de ena lr de andra.

    Ville med de säga att jag fortfarande följer din blogg.

    Kram och Kärlek till dej

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge