Jag tränar på att leva

Jag har arbetat mycket den sista tiden. Det har varit helt okej. Dels är det mina gamla arbetsuppgifter, som tyvärr innehåller lite för mycket administration. Något jag inte tycker så mycket om men som måste göras. Den andra delen av mitt arbete är att  arbete med människor och det tycker jag mycket om. För att vara ärlig så är människor det mest spännande jag vet. I varje människa finns det något som är upphöjt, som fascinerar och inte minst något jag kan lära mig av.

Jodå, jag träffar på människor där personkemin inte alls passar. Och då försöker jag tänka som Kaj Pollack  ”En utsänd, för att träna på.” Och på något ofrivilligt sätt har jag förmodligen mest att lära av den människan. Bara jag släpper det där ofrivilliga och blir öppnare så kan en helt ny värld öppna sig och jag möter något alldeles nytt. Mycket spännande och så svårt. Så himla svårt och så nödvändigt när det gäller personer i ens absolut närmaste miljö.

Det har varit mycket arbete och framför allt många nya arbetsuppgifter. Jag kan säga att det har varit väldigt positivt för det har utökat den delen i mitt arbeta som jag tycker mest om, att arbeta med och nära människor. När jag jobbar mycket med många människor i min närhet då är det lätt att glömma goda föresatser. Och den där irritationsrynkan växer i pannan. Idag blev det en stund då alla människor på jobbet försvann i en aktivitet utanför arbetsplatsen. För mig som blev ensam kvar blev det en stund av tystnad, av ro och eftertanke. Jag har fått en stund att tänka efter. Glädjas åt att det finns så mycket positivt i att arbeta med människor och den kreativitet som finns på vår arbetsplats. Visst allt funkar inte perfekt, därför att allt är inte perfekt och allra minst vi är människor, med allt vad det innebär av gåvor men också brister. Vår brist på att vara perfekta, när vi står där i all vår nakenhet och tillkortakommande är just det mänskliga, där blir vi de spännande människor vi är. Det är där mötet finns, det är där vi blir mänskliga.

Jag tränar som vi alla tränar på att leva, att göra det som är viktigt i livet. När jag tänker så då slätas rynkan i pannan ut. Livet har sina svårigheter. Alltför mycket socialt umgänge kräver stunder av återhämtning och ensamhet. Det är skönare att leva när man ser svårigheter som något att träna på. Allt oftare ser jag just mina svårigheter och delar  i mitt liv som något jag tränar på.

Jag tränar säger jag när jag misslyckas. Då är det lättare att ta ett misslyckande och se det som ”jag tränar”, nästa gång går det kanske bättre.

En stilla stund var bra för att ge mig perspektiv på vad jag behöver träna på. Och rynkan i pannan är inte längre så djup. Jag sitter där med alla de brister som är mina. Tränar på dem jag väljer att träna på och förhoppningsvis har förståelse för att också andra, mina medmänniskor behöver tid att träna. Jag har också brister jag väljer att inte träna på. De finns där men de stör mig inte mer än att jag kan leva med dem. Jag accepterar dem. Acceptans är också något jag tränar på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i andlighet, Arbete, filosofiskt, känslor, tankar, tillfrisknande, vardagligt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge