Åter på barrikaderna

Igår var jag  på Grönan och såg Hoola Bandoola Band. Det var väldigt starkt, mest för att det väckte så många minnen. När de sjöng ”Vem kan  man lita på”, var jag plötsligt väldigt ung, snarare 40 år yngre än idag. Jag minns med glädje mitt engagemang i en vänsterorganisation vänster om dåvarande VPK och engagemanget för ANC , FNL och senare smärtan över det som skedde i Chile 1973.  När Mikael  Wiehe sjöng Keops pyramid då blev det våt i ögonvrån.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=tLHMX5o5fAc]

När Wiehe så berättar om den resa han nyligen gjort till Chile för att vara med och inviga det monoment som byggts för att hedra alla de som dog under Pinochet och hur han i samband med det träffat Victor Jaras änka, en 85 årig kvinna som fortfarande idag var full av kamp och visioner. Efter det sjunger han sången Victor Jara och jag låter tårarna rinna ner för kinderna.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ho4bqGNXu0A&feature=related]

Jag känner en stark nostalgi över den där klassmedvetenheten och viljan till kamp som jag och många med mig bar på. Vart tog den vägen? Jag minns hur uppfylld jag var av vänsterrörelsen. Hur jag våndades över hur lite jag kunde göra, trots att jag gjorde allt det jag förmådde. Hur jag demonstrerade, samtalade, diskuterade och lärde om socialism, samlade in solidaritetspengar, klasskamp, jämlikhet, frihet…. i stort och i smått, internationellt och hemmavid. Det fanns hopp om att det var möjligt att förändra, att nästa steg för en mer solidarisk värld var möjlig. För mig var det inte bara ett hopp. I min naivitet trodde jag att det bara var en tidsfråga. Om folk bara visste, om människorna blev medvetna om klasskillnaderna och skolades i lösningarna då skulle de kräva förändringar. Då skulle ett nytt samhälle växa fram. Ett samhälle som vilade på socialistiska grunder, klasslöst utan ekonomiska och sociala orättvisor. I stunder var jag nog väldigt påstridig och jag är rädd för att jag försökte medvetengöra  den arbetsklass jag kom från med en besserwissers tro att jag visste bättre än andra. Men de visste naturligtvis. Många hade levt längre än jag och hade fler år med erfarenhet av att leva i ”den lägre klassen”. De kunde orättvisorna och deras kamp hade fört historien framåt.

Det som skulle bli arbetarklassens politiska makt blev istället käbbel med andra organisationer på vänsterkanten. Själv var jag så förblindad att jag föraktade det som gjordes av en stark vänsterfalang inom socialdemokratin med Olof Palme i spetsen. Så småningom upptäckte jag att de flesta av mina ”partikamrater” hade sitt ursprung i över- och medelklassen och deras engagemang var mer en frigörelse från borgerliga föräldrar än att bidra till arbetarklassens frigörelse.

Nej, vi stod aldrig på barrikaderna, men personligen skolades jag till en politisk medvetenhet. Jag fick en förståelse och en politisk vilja som fortfarande är stark i mig. Det fanns så mycket mening och kunskap i den politiska skolning jag fick under 70-talet. I den skolningen växte stoltheten över att tillhöra arbetarklassen fram. Jag insåg att fattigdom inte är en skam. De som utarmar och förtrycker folket för egen vinning i enorma rikedomar och omätligt maktbegär är de som bör bära skammen.

Hoola Bandoola Band fick mig att längta tillbaka till den där tiden då jag trodde allt var möjligt, då när det bara var en tidsfråga….

Idag är jag fortfarande politiskt aktiv, även om kvällen igår gav mig insikt om att jag borde vara det i högre grad. Det finns andra barrikader än de revolutionära som bör äntras. Eller som Wiehe sa vid kvällens slut ”Vi ger oss aldrig”

Jag saknade Björn Afzelius. Det tror jag att vi alla gjorde. Mikael Wiehe  sjöng det uttrycksfullt till en vän som dog alltför ung.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=iAFkqB0BVGI]

Jag vill också dela de tankar han har om solidaritet, kamp och frihet. Dem han uttryckte i ”Sång till friheten”. Jag vill gärna vara en del av dem som tar ansvar för den framtiden.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9w1lCmXblKQ&NR=1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i debatt, politik, tankar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Åter på barrikaderna

  1. Pingback: 70-tals nostalgi med Sjörövar-Jenny | Tonårsmorsa – Fatou

  2. Monika skriver:

    Ja, ljuvliga minnen. Alla hade vi bestämda åsikter om allt! Idag har det blivit mer nyanserat men känslan för allas lika värde finns kvar. Jag tror oxå att vi fört detta vidare till de barn vi fostrat. Idag sker engagemanget mer i sakfrågor som tex miljö men hellre det än inget engagemang. Kram

    • brittasblogg skriver:

      Jag har en känsla av att vissa saker har blivit mer nyanserade, men också att vissa viktiga saker har fallit bort. Jag tror att klassamhället och olika socialgrupper är något som åter dyker upp i debatten efter en lång tids tabu och stämpling som kommunistiskt. Och ”by the way” du och jag har några trampade mil i gemensamma demonstrationer. Det känns gott att ha varit där och fått den skolning vi fick. Kram

  3. tonarsmorsa skriver:

    Vilket bra inlägg och vilka minnen det väcker i mig också. Jag har verkligen fostrats in i den här andan. Av dig. Det är med glädje, nostalgi och kärlek jag tänker tillbaka på tiden när jag satt med dig på dessa möten och ritade, somnade i en fåtölj, hur jag var med hela tiden och kände trygghet, trots att jag då inte förstod så mycket om det jag var med om, så gav det mig känslan av trygghet. Medvetenheten kom med åren… I alla fall en liten del av all din kunskap har jag fått ta del av och det är jag stolt över och känner en enorm värme och tacksamhet för!

    • brittasblogg skriver:

      Tack. Det värmer att höra. Det fanns nog gånger jag hade dåligt samvete för att du tvingades med på dessa möten för att inte tala om demonstrationerna vid dåligt väder. Men du har nog rätt i att klasskänsla och solidaritet är kunskaper man bör ge vidare till sina barn. Dagens föräldrar har det nog svårare än min generation av föräldrar. Idag råder nämligen mer ytliga livsmönster och begrepp ”som du är din egen lyckas smed” är det som råder. Jag undrar hur dessa svängningar uppstår och hur det påverkar vår historia.

  4. Ann skriver:

    Tack Britta för för ditt inlägg och länkarna!
    Jag lyssnar, njuter och återupplever. Och instämmer i att det är mycket vi kan göra idag. Samhället och dess struktur,kanalerna, tillvägagångssättet har förändrats men i mycket är frågorna detsamma. I dag är det mera enskilda frågor som lyfts och i detta får vi, var och en, välja med vilken vi vill starta.

    • brittasblogg skriver:

      Det är sant. Det som främst stärktes hos mig var att det i lika hög grad är klassfrågor nu som då. Det finns ett borgerligt budskap ”att vi sitter alla i samma båt”. Det är bara sant om det är båten Titanic med sin klassindelning man åsyftar. I övrigt är förutsättningarna inte lika. Skattesänkningar gynnar de högavlönade och drabbar välfärden för de med dålig ekonomi och dåliga försäkringar och skyddsnät.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge