När sanningar blir omodernt

I slutet av april genomförde jag en ryggoperation. Det innebar sex veckors sjukskrivning. Efter dessa sex veckor var det meningen att jag skulle ha en ”långsam” återgång till arbetet, dvs en rehabiliteringsperiod med 50 % sjukskrivning. Detta var inte genomförbart då jag efter sex veckor med endast 80 % av min normala inkomst inte längre hade råd att vara sjukskriven. Sanningen att säga hade jag inte råd med de sex veckorna heller utan var tvungen att låna pengar av en familjemedlem, som jag senare kunde återbetala tack vara att jag fick tillbaka pengar på skatten.

20 % förlust av normalinkomsten är massor av pengar för den som lever ensam och ska överleva på bara en inkomst. Jag hade då en väldigt dyr hyra och dessutom en skuldsanering, så med andra ord levde jag redan på existensminimum. I mitten av juni var jag tillbaka i arbete och först i slutet av augusti hade jag kommit tillbaka ekonomiskt utifrån de förluster jag gjorde när jag var sjukskriven. Då tack vare att jag fick tillbaka pengar på skatten.

Den här sjukperioden lärde mig en obehaglig sanning; som ensamstående och lågavlönad finns det ingen marginal för att vara sjuk. Möjligheten att ta hand om sig själv, vila och rehabiliteras vid sjukdom är inte längre en självklarhet utan snarare en klassfråga. Precis som övrig välfärd i vårt samhälle så har möjligheten att vara hemma vid sjukdom utvecklats till en klassfråga. För den som har pengar och marginaler ekonomiskt är det en självklarhet. För medelinkomsttagare och för dem som har två inkomster i ett hushåll är det en möjlighet även under en längre period om man gör vissa andra uppoffringar. MEN FÖR ENSAMSTÅENDE MED LÅG INKOMST ÄR DET INTE MÖJLIGT I VART FALL INTE UNDER EN LÄNGRE PERIOD ATT VARA SJUKSKRIVEN UTAN ATT STÄLLA SIG I SKULD HOS NÅGON HJÄLPSAM.

Jag menar att diskussionen om skattelindring  alltid står  i relation till nedrustningar i välfärden. De politiska besluten utgår från dem som har så de klarar sig, medans de som redan har det fattigt inte längre kan lita på den välfärd som vi en gång levde i.

Jag använder mig själv som exempel men jag vet att detta är något som drabbar flera. Jag vet också att väldigt många, precis som jag lever i oron att bli sjuka. Vi vet helt enkelt att vi inte har den marginalen som gör det möjligt att vara sjuk. Vårt samhälle går djupare och djupare in i ett klassamhälle. De som redan har får mer och för dem där det saknas mycket tas också det sista av trygghet ifrån dem. Det anses ”gammelmodigt” att tala om klassamhället och socialgrupper ändå är det där vi lever. Ibland tror jag att det är det som är den borgerliga politiken ”att inte kalla saker vid  sitt rätt namn”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Arbete, debatt, politik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till När sanningar blir omodernt

  1. Agape skriver:

    Skönt att se att man inte är ensam.Jag tycker det känns så ganska ofta numera.En gammal mossbevuxen tant som inte fattar att det är indiviualismen som gäller i alla lägen.Men men…….

    • brittasblogg skriver:

      Ja, det är lätt att bli ensam i ett individualistiskt samhälle. Jag önskade att de rödgröna partiena vågade ta tillbaka sina gamla strategier och för in ideologierna i debatten, istället för att bara diskutera skattekronor. Det är ju viktigt att betala skatt om man förstår att det är vår välfärd som garanteras.

  2. LiLo skriver:

    Åh, vad jag är gammalmodig, för jag tvekar inte att påstå att vi lever i ett klassamhälle, jag upplever det dessutom som om det blir svårare (igen) att lämna sin klass, alltså att göra en klassresa..

    Ju mer de får, desto mindre vill de dela med sig?

  3. Nurse Rached skriver:

    Så jäkla bra skrivet!

    Nej, borgarna får det att låta som en förmån som om de verkligen månar om de sjuka, de arbetslösa och andra marginaliserade grupper. För mig är det obegripligt att någon kan luras av deras inlindade människorförakt. Jag blir uppriktigt sagt så ledsen över att allt som handlar om solidaritet har försvunnit. Eller bara vanlig empati helt enkelt. ”Folk” verkar helt förblindade av de futtiga kronor de kan vinna på den borgerliga politiken att de inte ens verkar tänka tanken att de själva eller någon anförvant skulle kunna drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

    Lång kommentar, jag ber om ursäkt men det här går jag igång på, inte alls bra för min sinnesro. ;)

    • brittasblogg skriver:

      Ler när jag läser din kommentar. Jag kan nämligen också gå igång i politiska frågor. För en tid sen gick jag igång i en politisk diskussion med en vän i gemenskapen. Jag är fortfarande glad över att jag lyckades hejda mig efter en stund. Det var varken bra för gemenskapen eller min sinnesro. Samtidigt tycker jag att i rätt forum är det viktigt att våga vara politisk. Må gott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge