Socialdemokratins starke ledare

Jakten på Juholt kan vara över. Det har från början varit en ifrågasatt ledare. Det har troligtvis funnits en del oegentligheter när det gäller hyror och andra förmåner som han har uppburit som riksdagsman. Vilket i och för sig inte är så överraskande då många riksdagsmän med olika partitillhörighet tycks tumma på sin hederlighet. Vilket är högst beklagligt.

Juholt har dessutom varit snabb med snabba och hårda uttalanden där han saknat faktaunderlag. Själv tycker jag att uttalandet om Moderaternas samarbete med Sverigedemokraterna i försvarsfrågan blir ytterst pinsam utifrån att Sverigedemokraterna då inte satt i riksdagen.

När jag tänker på Juholts fallande karriär kan jag inte låta bli att tycka att han är en produkt av socialdemokratins krav på en stark ledare. Den som ”ensam” styr, vet allt. Ja, bilden av landsfadern den ofelbara.

I en annan tid, då synen på demokrati var ett val och efter valet visade väljarna tillit till det parti de hade valt. Då var den starke ledaren en tillgång. Då när ideologerna var det som styrde den politiska debatten. Då när massmedia fortfarande rapporterade om det politiska lägget och lät det personliga skonas från medial granskning. Då var den starke ledaren svaret på vad ett parti behövde, inte minst socialdemokratin.

Ser man också tillbaka till den tidens ledare så framstod de som trygga män (det var män på de ledande och avgörande posterna, sällan kvinnor). Män som förde politiken vidare utifrån den ideologi som deras parti representerade. Dessa starka ledare fanns i de flesta partier, Helén, Bohman,  Fälldin, Ch Hermansson är andra starka personligheter från den tiden. Ledarna var starka men det politiska budskapet och ideologierna var också starka och klart uttalade. Ledarna hade ramar för den politik de framförde.

Tiderna har förändrats. Ideologierna i partierna har suddats ut. Mest tydligt blir det när man ser Moderaternas förändring till vad de själva kallar ”Nya arbetarpartiet”.  Idag har de så kallade mittenpartiena gått i uttalad allians med Moderaterna.

Idag har Socialdemokratin närmat sig den gamla mittpartipolitiken för att vädja till väljare ur medelklassen. Miljöpartiet är öppna med att de inte tar ställning för varken höger eller vänsterpolitik. Vänsterpartiet står ensam i en tydlig och uttalad vänsterpolitik.

Gränserna är suddiga och partienas  ideologi är inte längre tydlig. Många uttalanden  från partitopparna kan komma från vilket parti som helst. I ett sådant politiskt klimat blir starka ledaren en svårighet. Dagens politiska ledare ska vara den person som säger så lite som möjligt med så många ord som möjligt (en omvänd Winston Churchill). Stryka så många medhårs som möjligt och reta så få väljare som möjligt.

Tidigare politiska uttalanden var ämnade att väcka debatt att få motståndaren att visa färg, var står de i det ideologiska tänkandet. Debatterna var färgstarka och inte alltid så genomtänkta. Ord plockades inte ut ur sin helhet. Budskapen accepterades utifrån att de representerade den ideologi som partiet stod för och vilket var grunden till hur många väljare  röstade. Arbetare röstade vänster, bönder på Centern, kapitalet på Moderaterna…. Debatterna var färgstarka och skulle tvinga folk att välja sida.

Dagens debatter ska som sagt vara bleka och stöta sig med så få som möjligt. Partiledarna ska glida ifrån känsliga frågor, då inte minst ideologiska frågor där folk tvingas ta ställning. Allt ska var luddigt och användbart i alla riktningar.

Partiledarna personifierar mer än någonsin sitt parti, men inte alls som den starke landsfadern med alla svar eller ens partiets politik och ideologi. Nej mer som myspappan där allt är möjligt och alla är välkomna. Hellre delta i TV:s lekprogram och soffprogram än i heta politiska debatter. Tona ner partipolitiken och öka personkulten. Statistiska mätningar mäter partiledarnas popularitet men sällan eller aldrig mäts människors reaktioner på olika politiska beslut.

Skandaler runt personer inom politiken har större forum än stora politiska frågor. Enskilda uttalanden av olika politiker förstoras upp som politiska världshändelser istället för att partiernas budskap och inte minst hur de handlar utifrån praktisk politik har litet utrymme i svensk media.

Partier växer utifrån ”diplomatiska” eller vänd kappan efter vinden. De växer också utifrån att deras politik och konsekvenser av den inte synas.

Socialdemokratins luddiga politik med avsaknad av en tydlig ideologi kräver en luddig ledare. Varför inte ett mysigt partiledarpar. Några som ler mycket, bjuder på sig själva och pratar mycket utan att säga för mycket om sina eller partiets inriktning.

Att byta ut Juholt med ytterligare en färgstark ledare är rena döden för Socialdemokratin så länge de inte beslutar sig för att återgå till att vara ett Socialdemokratiskt parti med tydlig och uttalad ideologi.

Kanske jag kan vara fräck nog att påstå att Socialdemokratins kris mer beror på deras brist på ideologi än det ledarskap som har fått dem på fall sedan Göran Perssons ledarskap. För sanningen är att Göran Persson avgick på grund av bristande stöd från väljarna, så gjorde också Mona Sahlin och nu Håkan Juholt. Kanske bör Socialdemokratin se över sin politik?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i debatt, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Socialdemokratins starke ledare

  1. Ja, det ligger nog en hel del i det där! Jag tror nog att media har fyllt en väldigt stor roll i just den här Juholt-affären och valt att särskilt inrikta sig på person i stället för politik, men det är så vårt samhälle ser ut idag.

    Grodan om SD´s samarbete med borgarna, tycker jag inte var skäl till någon avgång, då en moderat nyligen (minns inte riktigt vem) hade ett lika grodaktigt uttalande om hur M motarbetat apartheid, som hon sedan fick äta upp, då de egentligen gav sitt stöd till apartheid under den tiden. Men när man börjat ropa avgång, så tror jag det är svårt att stoppa…!
    Tonårsmorsa / Fatou / Favoritdottern recently posted..FatoumataMy Profile

    • Britta skriver:

      Så sant. Jag tror att det var samma moderat som gjorde gällande att moderaterna var en del i uppbyggandet av svensk arbetarrörelse. Mer fel än så kan det knappast bli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge