När har man sonat färdigt

Jag har nu under en längre tid levt nykter och drogfri. Jag har lämnat mitt kriminella liv. Jag är mycket nöjd med det. Sällan har jag haft det så bra som jag har det i dag. Inte minst har jag det bra med mig själv.

Jag jobbar mycket med att leva så att jag känner respekt för den jag är. Jag gillar att ta ansvar för det som är mitt jag idag. Jag har nolltolerans inte bara vad det gäller droger och alkohol, jag har också nolltolerans vad det gäller kriminalitet. Jag gör fortfarande gottgörelse bakåt för det jag orsakade i mitt gamla liv. Att göra det är inte en plåga utan det är en gåva, att få gottgöra, att ta ansvar befriar mig från skuld och skam. Det för dessutom det goda med sig att jag inte behöver byta trottoar när jag möter någon. Jag har gjort upp så gott jag kan och mer kan jag inte göra. Jag är stolt över hur jag lever idag och tycker att jag kan bära mitt huvud högt.

Mitt gamla liv har jag lämnat. Jag känner ingen saknad efter det, utan bara tacksamhet för det liv jag lever idag. Det är som sagt inte bara själva livsinnehållet jag lämnat utan också attityderna.

Jag är inte stolt över det liv jag levde. Jag är fortfarande tacksam för det fängelsestraff som satte stopp för en destruktivitet jag inte förmådde att bryta. Tidigt i mitt fängelsestraff bestämde jag mig för att jag ville förändra mitt livsinnehåll. Jag hade ett långt straff, men klagade sällan. Tyckte att det var riktigt att ta konsekvenserna för de brott jag gjort. Jag skulle sona mitt straff för att sen kunna gå vidare och leva ett annat liv. Jag sa till mina barn och barnbarn att det var jag som har gjort fel. Mina brott var varken sköna eller på något sätt försvarbara. Speciellt ville jag att mina barnbarn skulle förstå det. Jag ville inte att de skulle få ett förakt mot svenskt rättväsen och lagar som i de allra flesta fall är goda och ska respekteras.

Jag blev rättvist dömd. Jag sonade och jag har levt ett liv efter helt andra värderingar i många år nu.

När jag lämnade kriminalvården bestämde jag mig för att inte ljuga om min historia. Jag ville vara ärlig om min bakgrund. De två viktigaste skälen till det beslutet var att jag hade levt ett liv i fullständig oärlighet. Den oärligheten ville jag inte ta med mig i ett liv som skulle vara precis tvärtemot det som varit. Det andra viktiga skälet var att jag inte vill gå omkring i mitt arbete och bland nya vänner och arbetskamrater alltid vara rädd att min bakgrund skulle avslöjas om jag behöll den som en hemlighet.

I beslutet att vara öppen har jag haft ett fantastiskt stöd av mina närmaste vänner men framförallt av min familj. Jag vet med sorg i hjärtat att min öppenhet också har kostat dem en del minst sagt obehag. Att vara anhörig till en missbrukare/kriminell gör att man med det som enda grund har ifrågasatts. Inte minst har detta drabbat mina barn. De har aldrig levt som kriminella eller missbrukat ändå har de blivit ifrågasatta. Ja, större än så är inte toleransen och kunskapen i vårt samhälle. Det är arvssynden när den praktiseras i modern tappning.

Helt nyligen blev jag ifrågasatt utifrån mitt gamla liv. Det var inte så att det fanns något ur det gamla som gjorde sig påmint utan bara för att få sista ordet och förmodligen för att misskreditera mig så skulle min bakgrund påtalas. Och det kändes som om det efterfrågades att jag skulle gå in och försvara den. Jag gjorde inte det, jag är den sista som tycker att den ska försvaras. Däremot tycker jag att jag har sonat mitt brott. Jag tycker också att jag tar ansvar genom att inte leva det livet längre, genom att göra rätt så gott jag kan. Jag tycker att mina barn aldrig ska ställas till svars eller belastas för mina misstag. Det är väl det som gör mig mest arg och sårar mig på djupet. Jag undrar också varför människor, som påstår sig vara raka och direkta, sitter och spånar och spekulerar i mitt gamla liv. Varför frågar de inte mig direkt. Jag har ju som sagt valt att vara öppen om min bakgrund.

Jag frågar mig när det gamla används mot mig och ännu värre mot mina närmaste; är både jag och de dömda på livstid? Eller när har jag sonat färdigt? Ska anhöriga till kriminella ifrågasättas och pekas ut? Var finns lagen om straff för dem?

Jag lever ett gott liv. När folk vill förminska mig eller mina närmaste på grund av ett liv jag så tydligt tagit avstånd ifrån och gjort upp med så känner jag för det mesta att de är de som äger problemet. I sina egna tillkortakommanden eller egna svårigheter de inte har tagit hand behöver de någon att förminska. Ett gammalt, men inte så välfungerande, försök att göra sig själv bättre genom att göra andra sämre försöker man själv framstå som bättre. Ofta väcker det inte så mycket vrede i mig, utan jag kan tycka synd om personen i fråga. Jag kan tänka att den eller de personerna skulle må bra att jobba med sig själv. Men som nu när det känns direkt ondskapsfullt, gjort för att skada och såra då kommer ilskan och frågan om när har jag sonat färdigt? Ingår det i straffet att anhöriga ska ifrågasättas och indirekt straffas?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i debatt, känslor, kriminalvård och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till När har man sonat färdigt

  1. Pingback: Mamma firar sju år som drogfri | Fatou

  2. Karin skriver:

    Visst har frågan ett berättigande. – Det var inte så jag menade.
    Det är nog många som behöver ”väckas” och tänka tanken. – Och det här är en viktig fråga!
    Men det som man lägger energi på växer också, och jag tycker inte problem är värda att växa.
    Det är just det som jag skriver om, och mer handlar om vad den som råkat ut för tråkigheter bör göra, för att lägga det bakom sig.
    Så länge man inte själv släpper taget, så kommer man fortsätta att sona sitt brott, om du förstår hur jag menar? (Det är lite svårt att förklara…)
    Den dag man lyckas med konststycket (ja, för det är verkligen ett konststycke) att släppa taget om frågan, även om det fortfarande bubblar omkring en, då blir man fri.
    Det är alltså till stor del upp till en själv hur länge man ska sona sitt brott, om jag ska skriva det på ett ”hårt sätt”.
    Hoppas du förstår hur jag menar, för annars förstår jag om du blir förbannad på mig, och tycker jag är dum i huvudet….
    Tro för all del inte att jag själv heller lyckas med att förlåta de som är elaka i min omgivning, även om det inte handlar om brott. – Jag är inte någon övermänniska på något sätt. Men jag har märkt de gånger jag lyckats släppa taget, att det är det enda som verkligen funkar.
    Karin recently posted..Mer gratisfilmerMy Profile

    • Britta skriver:

      Jag är helt enig. Jag tänker inte låta dessa människor bygga bo i mitt huvud, de har ju inte ens betalat hyran. Men det kändes gott att få skriva av sig och ställa frågan.

  3. Nurse Rached skriver:

    Ja, vad ska jag säga? Jag har haft fullt upp med att hantera min egen skuld och skam, försökt sortera upp den och ta ansvar för vad som är ”mitt” och att gottgöra.

    Nu sitter en nära anhörig frihetsberövad och jag har ingen som helst inblandning i brottet, inte heller har mina barn det. Likförbannat skuldbelägger jag mig själv och skäms över mitt val, valet som alltså bestod i att jag levde med en person som långt senare begick ett brott som anses vara ett av de värsta man kan begå. :( I de fall jag har berättat för omgivningen får jag ofta en känsla (rätt eller fel?) att jag ses som aningen suspekt som valt att leva och skaffa barn med den här mannen. ”Något fel måste det ju vara….” ungefär den känslan får jag.

    Jag tror att det var genom Fatou som jag fick veta att även vi som anhöriga räknas som brottsoffer, något jag inte hade en aning om. men självklart ärvi drabbade och på flera sätt. Någon hjälp har dock ALDRIG erbjudits oss, det närmsta jag har kommit var när anstaltens kurator kontaktade mig för att höra sig för om min omyndige son ville besöka sin pappa i fängelset. Jag tror vi (eller snarare jag) pratade i ett par timmar, det var som att öppna dammluckorna med alla ord och tårar som kom.

    Det är en sak att intellektuellt fatta att jag är utan skuld och att jag inget har att skämmas för. Och skulden klarar jag någorlunda – skammen däremot den följer mig hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra för att bli kvitt den. Hur sönerna känner sig vågar jag inte tänka på. Vi pratar inte om det här, jag försöker men det går bara inte, ämnet är alldeles för tungt.

    Men så finns det pärlor som Du och Birgitta! Utan människor som Er båda hade jag inte varit vid liv idag, jag är så tacksam över att ni finns även om jag är dålig på att visa det.

    Varm kram!
    Nurse Rached recently posted..Men…My Profile

    • Britta skriver:

      Det upprör hela mig när jag tänker på hur du, dina barn och andra anhöriga blir skuldbelagda. Dessutom du är en kämpe och ska naturligtvis inte skuldbelägga dig själv. Jag vet att det är svårt men försök att se att du verkligen inte har en del i det här.

  4. Birgitta Hammarberg skriver:

    Hej Britta! ”ingår det i straffet att anhöriga ska ifrågasättas och indirekt straffas” Ja det borde inte vara så men tyvärr är det så ibland.Som anhörig jag upplevt det många gånger och dessvärre även av personer där jag inte hade förväntat mig det. Människor med goda utbildningar i människokunskap och i organisationer med humanistisk grundsyn.Inte dumma å huvudets vägnar alltså men däremot känslomässiga analfabeter.Det har gjort ont många gånger och att då ha tänkt ”förlåt dem ty de vet inte vad de gör” har inte funnits däremot ”älska det goda och hata det onda” Vrede den sunda och heliga vreden mot alla former av förtryck är en god tillgång när det används till att på olika sätt aktivt bekämpa intolerans,inskränkthet mm som i sin förlägning ger ondska. Förstår så väl sorgen och smärtan.Tack för attt du delade med dig. Med värme Gittan

    • Britta skriver:

      Ja Gittan, det är också en del som förvånar mig att personer som borde äga ”bättre vetande” är så snara att döma och så oreflekterade.

  5. Pingback: När blir man fri och när har man sonat? « Jerrys Ord

  6. Karin skriver:

    Du har ju så rätt!
    Det är ju de som försöker förminska andra som har problem.
    Nu har tydligen någon funnit en riktigt öm punkt hos dig och dina anhöriga.
    Men det är ju då man måste klara av att se ”över” det, (eller förbi det kanske jag borde ha skrivit) och fortsätta inse att det är DEN PERSONEN som har problem. – INTE DU.
    Dras du med i det där, så har ju den som försöker skapa problem vunnit. (åtminstone en delseger.)
    Släpp det! (även om det är svårt, när motståndaren dragit in nära och kära)
    Ryck på axlarna, och tänka att det inte är ditt problem. – DU är ljus och kärlek, och står över sånt där skit.
    Förlåt den personen! (Den kan inte rå för att den är dum i huvudet, eller hur man ska säga…?)
    Man rår inte för att man har problem, och den här personen är egentligen inte ond. – Bara vilseledd av sitt ego, och vill egentligen bara ha uppmärksamhet.)
    Karin recently posted..Vänlighet hjälper mot depressionMy Profile

    • Britta skriver:

      Det är sant Karin. Men ibland känns det så viktigt att öppet få ställa frågan. Det förändrar troligen inte den som ”gapar” och fördömer, men kanske får de andra att tänka. För tänk vilken skillnad det skulle göra om någon som lyssnade ställde frågorna jag ställde. När har man sonat färdigt? Eller menar du att anhöriga ska straffas? Jag har en känsla att den som då sprider elakheter skulle tystna. Du har också rätt i att när de ger sig på anhöriga gör det riktigt ont. Tyvärr pratar jag inte om en person, utan det är något som uttalas bland många människor och just det faktumet gör att jag ville ta upp frågan. Ha en fin dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge