Sverigedemokraterna vinner på personliga kriser

Något som jag har tänkt mycket på under senare tid är att folk som mår dåligt över något i sitt liv på ett dramatiskt sätt närmar sig Sverigedemokraterna. Det blir så påtagligt att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. När ens eget liv inte fungerar så börjar man titta på yttre orsaker utanför en själv, istället för att bearbeta sin egen problematik.

DSC00820Nu har jag ett antal bekanta som under en period har haft det mindre bra, i flera fall saker de har orsakat själv. Jag har även bekanta som har drabbats av olika bakslag och sorger, men istället för att acceptera det som en del av livet har de börjat slänga sig med antydningar som är farligt nära Sverigedemokraterna eller direkt citera dem.

Själv har jag svårt att se hur våra privata tillkortakommanden kan göra oss till ”mer svenskar” eller mer avståndstagande till invandrare”.

Det gör mig ont att ett parti med så mycket fördomar och aggressioner ska vinna sympatier på människor i kris. Det är ett parti utan kärlek och jag tror att varje form av ledarskap ska styras med kärlek.

Vi människor drabbas av motgångar och det kan ofta vara svårt att acceptera. Jag tänker att när vi drabbas av kriser och motgångar är det just kärleksfulla ledare vi behöver. Vi blir inte bättre av att förminska andra utan snarare tvärtom, vår syn på andra säger mer om oss själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Allmänt, känslor | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

12-stegsbehandling på Hinseberg.

1395427_10152072853491844_1421527322_nFörra veckan hade Malou som tema kvinnor i fängelse i sitt program Efter tio i TV4. Jag tycker att det varit intressant att följa programmet då just kvinnor inom kriminalvården är en bortglömd grupp. Dessutom är kvinnor med kriminalitet som bakgrund mer anonyma än till exempel män med samma bakgrund. Troligen är det så att det är svårare för kvinnor att kliva fram med sin historia då det ofta är förenat med stark skam och skuld. Många av kvinnorna har barn och i rädsla att barnen ska fara illa på grund av hennes historia väljer hon att tiga. Malous program skilde sig från den vanliga infallsvinkeln på kriminalitet genom att fokusera på kvinnan.

Jag blev illa berörd då det i ett av programmen hävdades att 12-stegsbehandling inte var möjlig inne på anstalt. Orsaken skulle vara att 12-stegsprogrammet bygger på ärlighet och öppenhet och det kan man inte vara i en 12-stegsgrupp på anstalt därför att kriminalvårdare sitter med. Att man till exempel inte skulle kunna säga att man tagit ett återfall för då straffade man ut sig ur behandlingen.

Mig veterligen har de allra flesta 12-stegsbehandlingshem konsekvenser, oftast utskrivning från behandlingen, när klienter tar återfall under pågående behandling, så där skiljer sig inte behandlingen på anstalt från behandling på behandlingshem. Det ligger i sakens natur att man kan inte vara aktiv i sitt drogande under tiden man går i behandling. Det handlar om mer än att vilja det handlar om vilken villighet man har att faktiskt genomföra behandlingen trots att den naturligtvis har sitt pris.

När det gäller grövre brott har all behandlingspersonal, även dem som inte tillhör kriminalvården, anmälningsskyldighet. Med andra ord även behandlingspersonal på behandlingshem är skyldig att bryta sin tystnadsplikt när en klient erkänner ett grövre brott. Den enda som har fullständig tystnadsplikt är präster.

935980_10152072853791844_1316658996_nNär jag själv gjorde min behandling på Hinsebergs 12-stegsavdelning blev vi upplysta om detta av vår terapeut och uppmanades att använda oss av fängelseprästen om det var något i den vägen vi ville prata om. Samma information som klienter får på de flesta behandlingshem. Dessutom hade vi alla tillfälle att få enskilda samtal med våra terapeuter där vi kunde prata om sådant vi tyckte var svårt att prata om i grupp.

När Ella i Malou´s program talar om 12-stegsprogrammet på anstalt antar jag att hon utgår från den på Hinseberg, eftersom det är den enda kvinnoanstalt som har 12-stegsbehandling. Jag vill därför berätta om mina erfarenheter från den behandlingen som faktiskt helt går emot Ellas påståenden. Jag antar att det hon pratar om är felsökningar och misstänksamhet ute på normalavdelningarna utan egen erfarenhet hur det faktiskt fungerar på 12-stegsavdelningen.

Jag satt i många grupper på Hinseberg där kriminalvårdspersonal var med och inte vid ett enda tillfälle missbrukades eller läcktes samtal som fördes inom gruppen. Jag har en bestämd känsla av att personalen höll strikt på den tystnad som utlovades i gruppen ”att det som sägs i gruppen stannar bland oss i gruppen.” Det är klart att jag inte vet vad personalen samtalade med varandra om, men jag hörde aldrig gliringar eller ens antydningar att folk som inte varit med i gruppen var informerad om vad vi sagt. Viktigt är också att under mina 17 månader i 12-stegsbehandlingen på Hinseberg har jag ingen upplevelse att någon straffades för vad de sagt i gruppen. Däremot blev mycket riktigt en grupp utskriven ur behandlingen och fick återgå till normalavdelningar på grund av att de hade druckit mäsk. Helt okej för oss andra som ville vara nykter eller för oss som fortfarande inte var trygga i vår nykterhet och därför behövde slippa alkohol och/eller droger på avdelningen. Det är helt förenligt med den första traditionen i 12-stegs gemenskapen:

1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknande beror på sammanhållningen inom AA.

DSC_4168 - kopiaAv oss som gick på behandlingen var vi många som idag lever ett fritt liv från både droger och kriminalitet. Jag skulle vilja påstå att det är en hög rehabiliteringsprocent utan att ha en exakt siffra. Idag har vi bildat en Facebookgrupp och där är vi många som lever ett tillfrisknande liv. På 12-stegsmöten jag går på möter jag många kvinnor som just började sitt nyktra liv på Hinsebergs 12-stegsavdelning. Vi är inte bara nyktra och drogfria, vi har ett helt fungerande liv med bostad, arbete, relationer och många av oss hjälper idag andra i deras strävan till ett nyktert liv.

Utifrån det tycker jag att det är väl magstarkt att gå ut med att 12-stegsbehandling inte fungerar i fängelse då vi är så många som bevisligen har ett nyktert liv efter 12-stegsbehandling i fängelse.

Ibland kan jag uppleva att det är lättare att konstruera problem runtomkring istället för att titta på oss själva och arbeta på vår egen förändring. Definitivt känns den problematik som skapades kring 12-stegsbehandling i fängelse i Malou´s program mer konstruerade än överensstämmande med verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i 12-stegsprogrammet, debatt, kriminalvård, missbruk, tillfrisknande | Etiketter , , , , , , , , , , | 19 kommentarer

Beatrice Ask i Efter tio

Förra veckan var Beatrice Ask i Malous Efter tio. Temat för veckan var kvinnlig kriminalitet.

färingsö 1Ett av ämnena som diskuterades var att många hävdar att kvinnors kriminalitet är allt för långtgående innan ett fängelsestraff blir följden. Det hävdades att ett snabbare ingripande från samhället skulle förhindra att unga kvinnor går djupt ner i sitt missbruk innan samhället reagerar. En tidigare reaktion från samhället skulle korta tiden för  missbruket.

Beatrice Ask svarade att markeringar från samhället inte enbart bör innebära tidigare och längre fängelsestraff, utan att det finns andra åtgärder. Jag är enig det finns många gränser som samhället kan sätta för att stoppa unga kvinnors missbruk. För riktigt unga kvinnor finns lagen om LVU och för de lite äldre finns lagen om LVM förutom en del mer frivilliga behandlingar. Dessutom finns möjligheten att döma till kontraktsvård. Det man inte följde upp i den här frågan är hur kvalitén av den vård som idag erbjuds unga kvinnor i synnerhet och missbrukande kvinnor generellt är.

Det finns ett annat dilemma som inte togs fram i sammanhanget och det är att missbruket fortfarande är ”positivt” i början av ett missbruk. Konsekvenserna har inte tagit sitt pris, kroppen orkar med och som ung kvinna har man fortfarande status i missbrukarkretsar. Fängelset skulle naturligtvis kunna vara en sådan konsekvens, men om man tittar på unga manliga förbrytare så kan man där se att fängelset för dem mer är en skola för fortsatt kriminalitet och inte får den avskräckande verkan som önskas. Jag är enig med Beatrice Ask att så långt det är möjligt ska man hålla unga människor från fängelse.

1377539_10152072854001844_1252024811_nDet talades om behandling i fängelse och det behandlingsprogram som tagits fram i Norge, Vinn och som används i svenska fängelser. Det är framtaget för kvinnor i fängelse och togs upp som exempel. Det programmet har verkligen blivit tandlöst då det på svenska anstalter mer har  anpassats för att passa de programledare som håller i det än de kvinnliga fångarna. En väsentlig del i programmet är att bearbeta kvinnornas relation och tillkortakommande till sina barn denna del har tagits bort då programledarna inte orkar ta i ett sådant tungt ämne. Dessutom anser man att när man tar upp barnen så fastnar kvinnorna i de samtalen och man kommer inte vidare i de övriga punkterna som programmet har, vilket jag menar visar på hur stort behovet är för att jobba med kvinnorna och deras förhållande till deras barn.

Kvinnors meningslösa arbetssysselsättning och brist på yrkesutbildning i fängelse togs också upp. Där menar jag att Beatrice Ask fuskade genom att ta upp den yrkesutbildning som finns på Norrtäljeanstalten. Norrtäljeanstalten är en manlig anstalt och har ingenting att göra med yrkesutbildning för kvinnliga fångar.

1375976_10152072853806844_116864801_nPå Hinseberg finns en yrkesutbildning som Beatrice Ask omnämnde som utbildning för tekoindustrin. Visserligen erkände hon att en sådan utbildning inte var så användbar då tekoindustrin sedan länge är utdöd i Sverige.   I förbifarten försvarade hon den med att för de utländska kvinnorna som ska utvisas till sina hemländer kunde den ha en viss betydelse.

Sanningen är att både Hinseberg och Färingsö har en sysselsättning som för tankarna tillbaka till de gamla spinnhusen; vävning, stickning, virkning och enklare sömnad. Sysselsättning som inte har några meriter vid frigivning och samtidigt befäster den gamla kvinnorollen. När det satsas på sysselsättning och utbildning på de manliga anstalterna har en sådan utveckling helt uteblivit på de kvinnliga anstalterna. Där finns mycket att göra och det krävs absolut en utveckling som gör kvinnliga interner mer jämställda med de manliga internerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i debatt, kriminalvård, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Våga prata

1383052_10152069841736844_2078802647_nIdag hade jag  förmånen att få delta i ett seminarium om sexuellt våld. Seminariet började med att vi såg filmen Våga minnas.

En känslomässigt stark film som väl beskriver Eva Cederstams reaktion efter en våldtäkt och även hur omgivningen reagerar, eller i vissa fall möjligen brist på reaktion. Eva gör filmen 25 år efter det att hon utsattes för våldtäkten. I inledningsskedet finns nästan inget minne av det som följde i våldtäktens spår. Ljuden från våldtäkten var ett klart minne men allt runt omkring var oklart. Sakta under filmens arbete växer minnen fram. Hon talar öppet om sina känslor och vilka konsekvenser våldtäkten inneburit för henne. Jag är full av beundran med vilket mod hon möter sina nära i sin och deras beskrivning av våldtäktens konsekvenser. Trots filmens allvar och tunga ämne finns där både humor och värme.

Mest av allt blir jag glad över hur Eva pratar om sitt liv som ett rikt och kärleksfullt liv. Våldtäkten har skadat henne och i viss mån begränsat hennes liv. Men hon vägrar att stanna kvar i en offerroll och leva som en stackare. Hon vägrar att finna sig i att människor lutar huvudet på sned och ser på henne med gråtmild blick.

Jag ser framemot Eva Cederstams uppföljande dokumentärfilm, som går under arbetsnamnet Våga lyssna. Att våga lyssna på förövaren och vad som driver honom. Vågar vi inte lyssna och förstå förövarens drivkraft så kommer sexuellt våld att bestå som ett problem. Trafiken har nollversion borde då inte våldtäkter sträva efter en nollversion. För att nå nollversion måste vi förstå och agera utifrån problemets kärna nämligen förövarna.

1385316_10152069169796844_367869672_nNästa inslag stod Mats Gehlin för, en kriminalinspektör som arbetade med våldsutsatta kvinnor men även förövarna. Han berättade hur en våldtäktsutredning växte fram, om juridikens krav på kalla fakta och vikten av att bemöta de utsatta med respekt. Han förklarade alltid juridikens behov av svar på de känsliga frågor han måste ställa och  som ofta upplevdes som provocerande av den utsatte.

Susanne Larsdotter gav klarheter i sin föreläsning om vad som är sexuellt våld. Hon var kunnig i sitt ämne och hade en bred kunskap i det hon talade om. En fantastisk föreläsare med stort kunnande.

Dagen i dag var en lärorik dag med mycket känslor men också en starkt förmedlad känsla om förmågan att gå vidare. Grunden för att gå vidare är att våga prata om det smärtsamma som hänt oss, men också anhöriga som bör släppa på den ”tysta hänsynen” och istället ger sitt stöd genom att våga prata. För den professionella hjälparen gäller samma, att våga prata om sexuella övergrepp och att lyssna in vad våra klienter/patienter har för behov av att prata. Våra egna moraluppfattningar och eventuella tillkortakommanden får aldrig bli en vägg mellan oss och klientens/patientens behov att prata. Att prata är en förutsättning för att läka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Allmänt, debatt, känslor, våld i nära relationer | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vänskap

När jag var yngre men framförallt tiden då jag levde i aktivt missbruk så var det viktigt för mig att ha många vänner eller som jag ser det nu flera människor runt mig. Huruvida de var mina vänner har jag svårt att se idag.

lövhögI mitt missbruk kan jag se att det mesta som band oss samman var just drogerna och kriminaliteten med en massa brist på både ärlighet och vänskap. Det gäller även dem som jag då ansåg mig stå mycket nära eller faktiskt i synnerhet dem. Vårt gemensamma behov var ofta att bli bekräftad av den andre. Så självcentrerade att relationen oftast var ensidig.

I den vänskapen gällde det att aldrig blotta sin svaghet. Att prestera och utge sig för att kunna. Relationen handlade mycket om vem det var som bestämde. Vi träffades när jag förväntade att få något eller någon behövde något från mig. Det var ett användande av varandra och när vi önskade något av varandra så underströk vi vår vänskap. Många av dessa vänner litade jag inte på och när det gällde var det alltid viktigt att gardera sig för att inte bli blåst.

Jag vet idag att mycket av min syn och mina beteenden inför andra människor också har att göra med en vuxen-barn problematik. Synen på medmänniskor, kärlek och övriga relationer grundas när man är barn, anknytningsteorin. Ett par år efter att jag blivit nykter och drogfri valde jag också att göra stegen i ACA och tror att det hjälpt mig när det gäller relationer, se mina egna behov, andras behov och inte minst att sätta gränser.

Mina vänner idag är få och jag kan vara den jag är med både starka och svaga sidor tillsammans med dem. Jag känner inget behov av att bevisa att jag duger eller ta ledningen. Jag tränar på tillit och det är också det jag känner för mina närmaste vänner. Jag har helt enkelt bytt kvantitet mot kvalité och det är gott.

kreta o soffan 098Det fanns en gång en person som sa till mig att hon bara umgicks med dem som fick henne att må bra. Jag tänkte att det inte var möjligt. Idag vet jag att det är möjligt. Jag menar inte att må bra bara för att man pratar om lätta och glada saker. Snarare tvärtom tillsammans med mina vänner idag kan jag också prata om det som är svårt och sårbart utan att känna att jag har blottat mig eller blivit förminskad. Jag har ingen tävlan i maktförhållande.

Det är gott att leva i ärlig närvaro till andra människor att uppskatta andras närvaro för den de är och känna att även jag får vara den jag är. Vänskap precis som kärlek kräver kommunikation och lyhördhet, den tar tid, den ger och tar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i andlighet, känslor, tankar | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Ryssvintern kommer

100_2590I min uppväxt var människorna beroende av vädrets makter i mycket högre grad än vad jag är idag. Vi levde nära naturen genom jakt, fiske, skogen och jorden. Många var gubbarna och tanterna i byn som ansåg sig kunna spå väder. En del av dessa väders spåmän citeras fortfarande i kvällspressen när vi vill veta hur vår semestersommar ska bli. Hur rätt eller fel spåmän/kvinnor hemma i byn hade minns jag inte och inte heller har jag tänkt på hur rätt de människor har som spår somrarna i kvällspressen.

Metoden att spå väder var uppfinningsrikt, växterna, norrskenet, utgå från en viss dag i almanackan, djuren, grödorna, fiskarna och dylikt.

Men jag har minnen av hur man spår väder med en logik jag gillar. Det sas till exempel att ju mer djuren åt och samlade på sig i hullet under hösten ju kallare blir vintern. Det sas också att ju mer bär rönnen bar, ju mer mat fick fåglarna och därmed en kall vinter. Naturen liksom förbereder vintern för de som är mest beroende av prognoserna. Det är en väldigt vacker tanke och det finns logik i den.

100_2987Genom att använda mig av den logiken kan jag nu tala om att vi väntar på en riktig ryssvinter. Jag matar nämligen småfåglarna hemma och så snabbt som de nu tömmer matbehållaren har jag aldrig varit med om. Sanningen att säga har de redan ”tuggat i sig” hela den ranson som de klarade sig på hela föra vintern. Något är alarmerande: se upp för den kallaste vintern i mannaminne.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Allmänt, vardagligt | Etiketter , , | 3 kommentarer

Svensk historia när den är som tystas

Gambia-554-768x1024I veckan uppmärksammas Sveriges avskaffande av slavhandel i Afrika 1847.  Jag som de flesta svenska har aldrig fått lära mig i skolan att svenskar var inblandade i slavhandel. Vi fick däremot lära oss om slavhandeln som gick till USA och fick lära oss att fördöma att de och att andra aktiva länder kunde göra på det sättet.

Jag menar att detta är ett mönster i svensk historieskrivning. Vi lär oss och våra barn att peka på andra länders brister men ser inte våra egna historiska brister. Detta är gäller inte bara historiskt utan påverkar naturligtvis våra ställningstaganden än idag.

Än idag innehåller svenska SO böcker information om nordamerikas indianer och den hemska förföljelse som skedde mot Amerikas urbefolkning. Väldigt lite skrivs om den svenska urbefolkningen och den förföljelse som skedde mot samerna.

Vi ifrågasätter hur människor runt om i Europa teg när utrotningen av judar skedde under andra världskriget. Många av de tysta är ju idag döda så vi kan ju även här prata om dem. Men hur många ställer sig frågan varför vi teg när förföljelse av svarta systematiskt skedde i Sydafrika under apartheid. Trots att vi kunde följa den tragedin och många andra i våra Teveapparater. Idag ville de knappas kännas vid det men det fanns ledande partier inom svensk politik som var emot den bojkott av sydafrikanska regeringen under apartheid. En annan fråga som sällan berörs när vi förfasar oss över judeutrotningen under andra världskriget är utrotningen av romerna. Trots att romerna procentuellt förlorade fler ur sin befolkningsgrupp än vad judarna gjorde.

DSC_3910Det finns en bild och ett uttryck som säger att om man pekar finger åt någon annan pekar tre fingrar tillbaka mot en själv. Något som bra illustrerar svensk historieskrivning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Allmänt, debatt, politik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Jag och min dotter hos Malou i TV 4

1382784_10152057509786844_2038812896_n Idag fick jag och min dotter chansen att tala om kvinnors situation i fängelse i TV4 Efter tio med Malou von Sivers. Jag skulle tala utifrån min erfarenhet av fängelse och min dotter utifrån sin erfarenhet som anhörig. När jag tackade ja tänkte jag att jag hade så mycket jag ville säga i saken då jag tycker att kvinnors missbruk, kriminalitet och deras tillfrisknade kommer i skymundan för männens. Efter att jag tackat ja kom också en massa rädslor. Jag var helt enkelt rädd för att göra bort mig. Men ändå idag är jag glad över att jag deltog för jag tror fortfarande att det är ett viktigt ämne att lyfta fram. Det var många frågor både jag och min dotter hade velat utveckla men det saknades utrymme för det.

Tiden i fängelset finns också beskrivet i min och min dotters blogg Någon mamma- någons dotter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i 12-stegsprogrammet, debatt, familj, känslor, kriminalvård, missbruk, tillfrisknande | Etiketter , , , , , | 8 kommentarer

Svensk rapsgris

100_2988Jag fick möjlighet att pröva kotletter från svensk rapsgris.

Så jag bjöd vännen på en smaskig middag. Välstekt och välkryddad kotlett som var både smakrik och saftig. Till hade jag hasselbackspotatis och kantarellsås. Kantarellerna stekte jag först i smör och kryddade med lite chilipeppar. Chilipeppar passar bra till kantarellerna och förhöjer smaken. Efter det gjorde jag en gräddsås och blandade i kantarellerna. Till detta serverade jag en färsk grönsallad och julmust.

DSC_3845 Min vän var nöjd och jag med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i bon apetit, vardagligt | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Tolvstegsmöte – första mötet

Dagens 12-stegsmöte var ett temamöte och handlade om 1:a steget. Det fanns nämligen en där som var på sitt första möte och då väljer traditionen att göra mötet till ett första steg-möte.

”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen/drogen – och att vi inte längre kunde hantera våra liv.”

DSC00836Temat får mig att minnas mitt eget första möte. Det var ett lunchmöte. Jag satt fortfarande på anstalt och var där med en annan intagen och en av kriminalvårdarna. Det var mitt första möte men jag hade trots det redan varit nykter i över två och ett halvt år. När man i mötets början frågade om det var någon där på sitt första möte räckte både jag och den andra intagna upp handen. Vi fick applåder, möteslista och en nyckelring. Sen kom frågan om det var någon som hade någon drogfri tid att uppmärksamma. Både jag och den andra intagna fick varsin tvåårsmedalj. Det gick ett förvånat sus bland de andra deltagarna. Men en bland deltagarna fattade sammanhanget. efter mötet kom han fram till oss och sa: ”Ni sitter inne va?”

Lite genant kändes det på den tiden, men uppenbart hade mannen egen erfarenhet eftersom han så snabbt förstod sammanhanget. Min vän och jag hade följts åt sedan häktet och hade därför i stort samma nyktra tid.Någon ettårsmedalj fick jag aldrig då jag på min ettårsdag aldrig hade tillgång till ett möte.

Det tog väldigt lång tid för mig att tycka att den nyktra tid jag hade inne på anstalt var ”riktigt” nykter tid. Det kändes konstigt nog som lite fusk. Det är klart att det fanns tillfällen då jag kunnat ta droger på häktet och anstalt men avstod, ändå hade jag svårt att se att den nyktra tiden där inne var precis lika riktig som nykter tid utanför anstalt. Det var först när jag hade lång nykter tid utanför anstalt som även den tiden jag varit nykter på insidan kändes okej att räkna.

sinnesroDagens nykomling sa att han skulle komma tillbaka jag hoppas han gör det, för det fungerar. För mig har det definitivt fungerat. Utan 12-stegsprogrammet skulle jag inte ha det liv jag har idag och det är jag så tacksam för.

På mötet kom repliken, du är förlåten. Det får mig att minnas en undersökning om vad svenska folket mest vill höra.

1. Du är älskad.

2. Du är förlåten.

Det är egentligen det hela torvstegsprogrammet handlar om. Den tredje meningen vi gärna vill höra är.

3. Maten är klar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i 12-stegsprogrammet, andlighet, känslor, missbruk, tankar, tillfrisknande | Etiketter , , , | Lämna en kommentar